Dags

Det är dax för mig att prova att ta en natt själv med J.

Det ger mig sån enorm ångest samt att det känns som att jag måste typ fixa detta på en gång.

Jättedumt jag vet. Ska prata med psykologen idag om det. Samt prata med M om det.

Nåväl, vill att alla ska veta att trots den ångest som kommer m.m. så går det framåt.

Jag tycker att det är jobbigt att J gråter i situationer som är nya då blir jag orolig. Men hans hungervrål som är utan dess like har jag förlikat mig med, för nu är jag van vid det.

Vidare måste jag bli bättre på att lägga ifrån mig honom och lyckas få honom att sova vidare själv. M är bra på det. För egen del så går det sådär.

Två tunga grejer (känns det som)

Fast vi har hittat svaret på en grej. Nämligen nätterna. M slipper gå timme ut och timme in med honom samt småmata J. det var inte mat den lille ville ha utan tröst. Så nätterna borde gå bra. Då han gärna sover tre timmar i stöten, sen vill han ha mat och blöjbyte.

Sen är det som alltid, nånting kan kännas superläskigt innan man testat och sen när man har provat så känner man sig stolt. Oavsett hur utkommen har blivit

Bra dagar och dåliga dagar

Jag har haft ett gäng med riktigt bra dagar nu. Så idag kom det, dipp dagen. Är mera gråtmild och lite avstängd känslomässigt. Samt lite smått oroad inför den där framtiden. Men så är det juh. Jag vet ju om att dessa dagar kommer, inget konstigt med det!

Var till doktorn igår och har blivit sjukskriven en månad nu. Inte för långt men inte för kort heller som doktorn sa. En dag, en vecka i taget. Små små myrsteg framåt helt enkelt.

Nuet har nog aldrig varit så påtagligt som det är just nu i våra liv. Men det blir bättre över lag. Jag mår bättre och ser friskare ut. Men det går inte fort och jag har den inställningen att jag vet att det kommer att ta tid. Det får faktiskt göra det! det blir ljusare ute och vi går mer och mer från det mörka vinterhalvåret och in i det ljusa. Faktiskt!

Så nu är det bara att hoppas att jag får några pengar från FK. Men som sagt en sak, en dag i taget.

Tack

Vill bara tacka för alla fina kommentarer här på bloggen, har även fått några på feejan.

det värmer det ni skriver, något så oerhört så ni anar inte!

Ska till doktorn på måndag för att kunna bli sjukskriven då jag känner att jag inte kan ta hand om J själv än. Trots det så går processen framåt och det är skönt. Jag vet att vi kommer igenom detta.

Humlan: tack för din fina kommentar! Dock tror jag inte att det är sköldkörteln för min del utan massa gammal skit som har dragits upp som jag trodde jag var klar med som påverkar min relation till J. Det psykologen och jag har pratat om, samt att det hjälper att gå hos henne får mig att tro att det beror på det, jag gick hos henne även sent i graviditeten, hade nog behövt gå där långt tidigare därav kan det ha blivit denna dipp (+mongona på BB har vi kommit fram till!)

Vidare så har jag inte kunnat anknyta till mitt barn i graviditeten så J och jag ligger lite efter med detta. Sorligt men helt sant.

Frida: har kollat upp det där och det verkar som att jag blir sjukskriven samt att M får ta föräldradagar då vårat barn är såpass litet. För oss spelar det mindre roll, huvudsaken är att vi får in pengar så att vi kan betala räkningarna och mat, blöjor samt ersättning till J. Några andra krav på tillvaron har vi verkligen inte just nu. Ja att jag ska bli frisk såklart.

Det går framåt och jag mår så sakta bättre, men med dippar och tillbaka några steg.

Idag är det sol och vi ska till BVC. Jag vet att det allra allra värsta är bakom oss nu är det bara att fokusera på nuet. Det kommer att bli bra, bara vi får lite tid

Långsamt

Det går långsamt framåt i myrsteg, för att sedan hoppa två steg tillbaka.

Mest ångest just nu har jag över att vara själv. Tror inte att det kommer att bli så på direkten.

Jag känner mer och mer igen mig när vi är två om ansvaret. Men när jag är själv med J kommer tårarna och ångesten och mörka tankar.

Nog för att jag inte trodde att det skulle vara lätt att skaffa ett barn. Men att jag skulle må så här, det trodde jag verkligen inte

Jag kommer ut

Livet är varken babys rosa eller bebis blått hemma hos oss.

Förlossningen gick bra, den skulle jag kunnat gjort om 3 gånger om, i jämförelse med BB.

BB var det största helvetet hittills i mitt liv. Jag blev som 15 år igen bara grät hela tiden. Lille J kunde inta amma mig och personalen bara väckte en när vi sov, drog i brösten och såg inte att här har vi en mamma som mår mycket, mycket dåligt.

När vi väl kom hem så eskalerade det hela och jag kännde det som att jag ville bara dö.

Låg och skulle sova och det enda som kom i mitt huvud var att jag ville bara dö, samt enorm ångest.

Det blev akut samtal till psykologen som satte in extra tid, det har varit gråt hos BVC sköterskan som absolut tyckte att jag skulle sluta amma. Jag berättade att jag ville kasta mig från balkongen när jag satt och ammade J.

Nu har jag psykologsamtal en gång i veckan, träffar fina BVC sköterskan en gång i veckan. Sen igår så går jag även på antidepressiv medicin och fick även insomningstabletter. Skall även ringa deras psykosocialateam, med en specialsjuksköterska på måndag som jag kan få stöttning av.

Jag har ingen livslust, ingen matlust, utan här får jag sitta och tvinga i mig mat och det är bara jättejobbigt att äta, maten bara växer i munnen på mig. Ångest varje dag och emellanåt svårt att sova. Uppepå det så nu när jag har börjat med medicinen så gråter jag väldigt ofta om dagarna, då man får en dipp innan det börjar bli bättre. Vidare funderar jag över hur det ska gå i framtiden. Hur ska jag fixa att M går tillbaka till jobbet?

Jag känner mig som världens sämsta mamma, känns som att J borde haft nån annan som mamma och det känns som att M borde leva med nån annan än mig. Nån som fixar sånt här och vill ha tre ungar med honom.

Jag har även rastat i vikt och gått ner 13 kg av dom totalt 14.5 som jag gick upp under graviditeten. Då Jag fortfarande får mjölk från brösten så är produktionen fortfarande igång, samt förbränningen också. Så jag är konstant hungrig men vill ju som sagt inte äta.

Allt runtomkring känns som en parantes och det enda jag vill är att få bli frisk från förlossningsdeperessionen.

Först hade jag tänkt att jag skulle mörka, men jag orkar inte mörka hur jag mår. Jag skriver det inte på FB men frågar nån som står mig hyfsat nära så säger vi som det är.

Vem vet kanske nån därute som läser bloggen känner igen sig? Att det kan hjälpa nån att veta att man inte är ensam om detta helvete som detta är?

Jag vill inte må så här. Jag vill bara att jag ska sluta må så här och kunna finnas till för min familj till 100%, inte som det är nu när allting sker på trekvarten.

Men här är vi nere i hålet och nu börjar den långa resan om att kämpa sig upp.

Andas in och andas ut

Usch vad jag var nere i går. Riktigt sådär deppig som man kan bli på detta förbaskade väntande.

Så försöker nån sajt få det till nåt positiv i förlossningen det här med att man inte får barn på beräknad utsatt tid. Vidare konstaterars det att det bara är 5% av de som fått BF på ett visst datum som även får detta. Dåliga odds med andra ord. Riktigt pissiga odds!

3/10 får före och 7/10 efter beräknat datum.

Vidare står det att man bör fylla dagarna med "saker man inte kan göra sen".

Vet ni vad jag vill göra?

Jag vill kunna ta en rejäl långpromenad i högt tempo och avsluta det hela med en fin kopp choklad läsandes en härlig roman bekvämt på nåt fik.

Jag vill shoppa snygga kläder i den strlk jag hade innan graviditeten.

Jag vill gå på aerobics.

Jag vill gå på spinning.

Jag vill göra en dagsutflykt över dan till en annan stad.

Jag vill gå på ett museum.

Hade det varit sommar hade jag velat satt mig på en schyst uteservering och bara njutit av en alkoholfri drink.

Jag hade tagit en filt och lagt mig i gräset.

Jag vill dricka champange

Ja det finns massa saker som jag mer än gärna vill göra. Grejen är bara den att jag har väldigt ont så fort jag gör nånting. Visst kan jag säkert smälla i mig massa alvedon och ha en svag förhoppning om att det kanske hjälper. Det är bara det att jag gärna spar dom fram tills dess att det drar igång på riktigt, samt till efter förlossningen. Det känns som att jag kommer att behöva det då mer än nu.

Jag kanske resonerar konstigt jag vet inte riktigt.

Nåväl. Det känns bättre idag, speciellt efter prat med goa Frida samt mail med fina Marianne.

Nu håller jag siktet inställt på att bebis kommer på söndag, så nu ska jag se till att försöka göra det bästa av situationen med start från imorgon.

Det jag ser som positivt med att bebis väntar på sig är att då vet jag garanterat att jag och M får vara hemma ihop tills efter nyår.

Dagens bra: prat med Frida, samt att vaktmästarn var här och luftade elementet. Jag anmälde igår och dom kom idag. Snabbt, smidigt och enkelt. Me likey!

Sociala filter någon?

Nej jag tror inte att den här mamman ska lämna några mer kommentarer på feejan innan bebis kommer.

Sen när bebis kommit så ska jag bara skriva att min bebis är underbar och gör preciiiis som vi förväntat oss eller som vi vill. Kommer jag säkert inte göra men får bra lust. Inte för att det spelar nån roll, dom som gör det får också negg kommentarer. Har en vän som fått värsta ängeln till son och är jätteglad och mår jättebra. Klart nån lär sticka en nål i ögat på henne med att den bra perioden snart "går över"

Är rejält arg, trött och ledsen (inte på er mammor som läser min blogg, ni är vettiga och har inte gjort annat än att stöttat och sagt bra saker. Tack för det)

på alla neggo kommentarer man får. Är man glad över att man inte har gått upp så mycket som gravid så får man neggokommentarer om det, känner man sig deppad och lång ner i skorna en dag så får man kommenatarer som att detta skall man bara vänta sig som gravid. För att inte tala om att när pyret kommer, så kommer vi snart verkar bli skickade till auschwitz om man ska tro vissa!

Men jag får väl skylla mig själv till viss del som är så van att skriva saker om mitt liv där. Mental note, sluta med det.

Nej tacka vet jag Anna och Frida som har skrivit och sagt saker till mig som är realistiska utan nåt hånflin i ansiktet. Det ni har skrivit har betytt mycket ska ni veta, tack för det!

Sen ställer jag mig nog till den skaran som börjar bli trött på att vissa beskriver det här med barn som nånting horribelt. Dom är bara jobbiga och till besvär och ska säljas än hit än dit. Ja det är jobbigt med barn och JA klart man får uttrycka sin frustration när man inte sovit på en månad och är ett skal av sitt forna jag. Det är inte det jag menar. Jag är trött på duktiga pia som ska tala om för mig att allting bara blir jobbigt med barn. Ja jag ska väl inte säga så mycket då jag har tyckt att graviditeten är jobbig och det är jobbigt nu för nu vill jag få träffa pyret. Men för min del så har det handlat om andra saker. Min graviditet har dragt upp djupa sår som jag trodde var läkta. Vilket jag inte har insett förrens ungefär 2 månader sen. Detta har ju inte gjort mig till den mest happy gravida i grannskapet kan jag säga. Och nu är det jobbigt för att jag vill få träffa Pyret. veta att beben mår bra, få börja det här nya livet nån gång. Få bli tre i familjen

Tro mig jag avundas verkligen dom som får gå på små moln och bara myser mesta delen av tiden. Jag hade gärna bytt med dom. Sluppit denna jobbiga känslomässiga resa som graviditeten har inneburit för mig. Sår som sprättas upp och som jag nu behöver få laga på riktigt. Eller alla konstiga blickar på mig för att jag inte hoppar jämfota av glädje över magen eller vad det nu kan vara.

Det som trots allt känns som en tröst är att jag får hjälp med det som varit jobbigt samt det som är jobbigt. Att få bekräftelse på att det inte är jag som är helt fläng.

Jag kan väl bara önska att jag kommit på detta tidigare så att jag inte i samma utsträckning skrivit saker som säkert sårat andra.

Som sagt det är alltid lätt att vara så efterklok

Alla dessa neggo kommentarer får mig att tänka på dom som har det svårt. En person, är någon som står nära M som inte kan få barn. Som alltid velat få barn men det går inte. Det är bara en av många som jag vet har det svårt.

Nej om jag börjar en mening med "vänta du bara" så måtte nån därute slå mig hårt i huvudet och påminna mig om den här dagen när jag tyckte att alla var idioter som skrev plumpa saker som gjorde mig jätte ledsen.

Gör mig den tjänsten är ni snäll, för jag vill inte vara en av dom mer än jag redan är.

40+2

40+2 idag ingen bebis än så länge med andra ord.

I lördags var det heldag i Hemlingby. Där har dom Ica Maxi, Barnens hus, systemet, din sko, apoteket m.m. Då vi fått en dyr men bra åkpåse i present av ma och pa till pyre, så var vi till barnens hus. blev även skydd till sängen, amningsnapp samt födelsedagspresent + julklapp till systersonen.

Sen var det apoteket, systemet (lite alkoholfri öl) och ica maxi som gällde.

Vi dumpade alla grejerna hemma och åkte sen över till syrran. Där var det julmusik och julpyntande. Det blev en soft kväll. Maken lagade trerätters och jag och syster softade.

Med oss hem sen fick vi en stor låda med bebiskläder samt babywatcher.

Vi har fått låna så grymt mycket grejer av dom: kläder, babyskydd, babysitter, babybjörn och kommer även att få låna spjälsäng vad det lider.

Så väldigt väldigt snällt! Dealen är ju att om dom skaffar en till så delar vi med oss, vilket känns självklart!

Blir det ingen bebbe inatt så ska jag ta en helt hemma dag imorgon och inte sticka näsan utanför dörren. Det beror på att det gör så fruktansvärt ont att röra på sig och det blir faktiskt värre för varje dag som går. Men, men senast torsdag så ska jag ring så att dom får boka ett ultraljud och så får vi se om jag blir igångsatt eller om bebisen hinner att komma innan. Även idag är det innedag kan jag tillägga. Skönt att tufsa runt i lägenheten utan att ha ont. Samtidigt väldigt trist. Jag orkar eller kan knappt göra det som jag vill. Vidare är det i princip snöstorm ute, så lusten att äns ta sig till närmsta affär finns liksom inte. Vill bara ha M nära hela tiden. Blandade känslor. Ena stunden känns det helt oki att tuffla runt som en valross och nästa så vill jag bara störtböla och att pyret ska komma ut nån gång.

Eller fel, jag typ längtar tills februari då jag har läkt ihop och vi kanske fått nån rutin??? Eller att jag ivaf känner den lilla krabaten lite mera....

Man har ju som ingen aning vad som väntar. Förutom att det kommer bli jobbigt, blandade känslor och att vi kommer att sova dåligt. Bebisen är liksom bara en stor abstrakt sak som jag inte kan sätta fingret på alls. Jag har liksom inga förväntningar. Man har ju bara förhoppningar som man vet att de med största sannolikhet inte kommer att införlivas. De enda föräväntningar och deal jag har med M är att jag i januari/februari nån gång i veckan när han är ledig få gå iväg och plugga tre timmar i veckan. OM det går. Vem vet det kanske inte funkar alls??? Hur sjutton ska man veta?? Allt annat är bara suddigt.

Nu till något betydligt roligare. Vi har utsett 2 gudmödrar samt en gudfar till Pyret. Alla dom har tackat ja :)

Jag har valt ut gudmödrarna och har tänkt att jag vill ha två stycken som är så lik mig som möjligt. Kattis och Tove är gudmödrar och Ms bror Micke kommer bli gudfar. Sen är det en till gudfar på G.

Vi vill att pyret skall omges med bra vettiga vuxna som har liknande värderingar som oss. (detta gäller inte bara gudföräldrarna hit räknar vi alla våra vänner skall tilläggas!)

Vi ser det som att det är viktigt att det finns vettiga vuxna i pyrets liv. Då jag själv har haft det i form av en fantastisk farmor och farfar så vet jag hur betydelsefullt det är.

samt att det är fint att veta att det kommer att finnas andra som pyret kan vända sig till om inte h*n känner att det går att prata med oss

Vi är lite extra glada att ni vill bli involverade i pyrets liv. Så vi lär väl planera in nån namngivningsfest till våren och hylla krabaten.

Nej nu ska graviddeppot hoppa in i duschen och köra igång maskinerna med tvätt och disk. Här även tänkt att jag ska laga mat till min kära Make tills han kommer hem. Han har varit så fantastisk och tagit hand om mig och pyret så himla bra under den här graviditeten.

Kan säga att jag är kärare i honom än någonsin och att jag verkligen litar på att han kommer att finnas till för mig samt vårat barn så länge han lever.

Han är helt enkelt bäst

Värsta slappot

Nu kom jag ur duschen. Klockan 17.40 jag har gått omkring i mjukisbyxor, ful pressbyrå t-shirt tjocksockar och utan BH. Har inte gjiort mycket vettigt idag kan jag säga :P

diskat två maskiner, laddat tvättmaskinen, men tänkte vänta på att M kommer hem så att jag kan stoppa in hans skjorta från idag också.

Surfat mest. Ms nya datorstol är grymt skön så nu kan jag sitta utan att få ont ;)

druckit kaffe, ätit glass och snackat en sväng med Jenny. Lyssnat på julmusik.

Imorgon ska jag trotsa vädret och träffa syster på stan för lunch.

Det som står kvar på dagens göra lista är att jag ska betala räkningarna och skaffa mig den där jävla e-legitimationen så att saker och ting ska gå smidigt :)

Fick ännu ett glatt ekonomiskt besked, jag hade glömt två dagar på HP-penningen (att jag skulle få dom alltså) vilket innebar 300 mer som skall sättas undan.

Nej nu kom maken hem swå nu ska han få sin dator.

Själv ska jag ta på mig kläder ;P

Otålig

I fredags så verkade det som att det var förlossning på G, då jag somnade med värkar på torsdagen och vaknade och hade värkar på fredags morgonen.

falskt alarm dock, det gick över. Till min halvbesvikelse.

Man ska ju njuta av den här sista tiden. Det gör jag inte! Sen får alla andra säga vad dom vill. Jag börjar få svårt att ta mig ur sängen. Har ont så fort jag rör mig och är helt enkelt totalt begränsad. Sånt där man glömmer, det är jag helt övertygad om...

Hade så ont när jag gick hem från stan att det tog en timme. I normala fall tar det max en kvart.

Yeeei.

var till psykologen också i fredags. Som alltid blir det storböl och jag får mer insikter. Trots att jag har issues så känner jag mig starkare och starkare som blivande mamma. Att jag varit negativ och skeptisk denna graviditet och att jag reagerar som jag gör, det finns det anledningar till det. Så nu har jag bestämt mig för att inte be om ursäkt för det. Jag har mina anledningar till att just jag reagerar som jag gör och när vi pratar om det så ser psykologen alltid bekymrad ut, vilket får mig att inse att jag faktiskt inte ska vifta bort det jobbiga.

Samtidigt så får jag höra att jag är insiktsfull och att jag tar tag i problematiken. Vilket känns bra. Man går från dåliga mönster in i förhoppningsvis nya bra mönster.

Det är säkert inte så för alla men för min del så har graviditeten verkligen inneburit en slags livskris, vilket jag även läst att det kan göra. Detta är ju utan tvekan det absolut största jag kommer att vara med om. Att ta ansvar för en annan individ och förhoppningsvis få den att växa upp och bli en människa som har det bra.

Jag tar inte lätt på sånt vilket i sin tur gör att det kommer upp massa tankar och känslor.

Jag är verkligen grymt tacksam över att det finns psykologhjälp gratis för föräldrar från graviditet tills dess att barnen har fyllt 8 år. Vidare så är jag faktiskt glad över att jag är en person som analyserar inte bara kastar mig in i saker och hoppas att det blir bra.

Jag jobbar för att saker ska bli bra och försöker verkligen att göra det utan skygglappar

Tack för allt ni gett

Vill bara ge ett stort tack till alla fina mammor, som har kommit med massa pepping, tips råd och allt mellan himmel och jord vad det gäller graviditet och sen småbarn. Alla läser inte bloggen men ni är så betydellsefulla för mig! Nu senast var det jobbarkompisen som gav tips på vad man ska tänka på när man köper vinteroverall till den lille.
För nån som mig, som är helt clueless vad det gäller det mesta kring barn så har det varit underbart att få kunna ställa massa knäppa frågor om ditten och datten.
Så stort tack för allt ni har gett och allt ni ger! Och bli inte förvånad om ni får ett samtal från en nervös förstagångsförälder som undrar nåt konstigt och med det menar jag nånting som man som kvinna ju bara ska "veta" :D

En rolig sak i graviditeten: den första okända människa som har klappat mig på magen var Bingo Rimér (eller hur han nu stavas) var inne på Bokia igår där han tydligen signerade böcker. Han charmade nästan på mig en bok jag inte ville ha. Det är charm och sälj det ;) Så blev det såklart bebisprat. Haha

Apropå nåt helt annat så har jag tänkt en hel del på det här med amning. Nu när jag själv väl står där och läser lite om det så märker jag att det känns jäklarns tudelat för mig. Visst bra om det fungerar och bra för bebisen och allt sånt där tjafs. Men jag då? Jag tycker väl nånstans att min kropp har tagits nog i anspråk, jag är lite less på att rent fysiskt tillhöra nån annan på det här sättet. Återigen är vi där. Förbaskat politiskt inkorrekt. Vidare har jag börja läsa om maning och det

får mig snudd på äcklad och väldigt ifrågasättande av alla konstiga ideer. Först och främst, ungar kan inte amma det ska man lära sig. Fine tänkte jag visst det får väl ta en vecka eller två så får man komplettera. I den där jävla broschyren står det att det kan ta några månader. Några månader??? Är pyret så segt då blir det napp. Sorry älskling men så är det! Vidare så verkar det som att man för jösse namn INTE får mata sitt barn med nappflaska de första dagarna om amningen inte kommer igång, utan föräldrarna ska sitta med en sked eller nån jävla mugg. Glöm det säger jag bara! Vi har redan inhandlat nappflaskor!

Och napp är inte att tänka på, gosse det är farligt! Så pratar man runt och märker att många skiter i allt det som ska vara så "jävla bra" för ditt barn. När jag pratade med ma och pa om detta så sa det att det var i princip samma rön som när jag och syster var små. Med andra ord så verkar det vara ett väldigt massa tyckande hit och dit utan riktiga vetenskapliga belägg bakom!

Nej här tänker vi både napp och nappflaska. Och tycker jag att detta är för hemskt och jobbigt så blir det pumpen och ersättning. Sen kan dom där tanterna få säga vad dom vill!

Jag hoppas ju på att allting får bra att det funkar och att jag orkar köra ett halvår (har tre månader som delmål kan jag säga) men sen får det banne mig vara slut på allt sånt där.

Jag längtar tills min kropp är min! För tro inte att du får äta som vanligt när du ammar.

Nej thank you very much! Nu har jag tänkt på nån annan i snart 8 månader i vad det gäller att stoppa i sig. Nu är jag less på det!¨

Vidare så verkar det vara väldigt vanligt att man får pissigt bemötande på BVC, samt att alla säger olika. BLÄ

Jag länkar här till ett gammalt blogginlägg av Linna Johansson som jag tycker beskriver hur jag känner inför amning på ett bra sätt

Det är extra känslosamt just nu

Jag var hos psykologen och pratade förra veckan. Vi kommer nog att fortsätta ett tag hon och jag. Både före bebis samt efter bebis.
Så nu är det en härlig kombination här hemma: gravid hormoner samt massa gamal skit som kommer upp som gör vad? Jo att jag storbölar som en idiot för absolut ingenting!
Jag har en teori om att när man blir på tjocken så går man tillbaka lite i utvecklingen känslomässigt. Jag är ju en sån person som fick lära mig att bli arg. Innan jag gjorde det så bölade jag även när jag blev arg. Mycket, mycket frustrerande. Så där är vi nu igen.
Så känner jag mig såklart urfånig och bölar bara ändåmera. Eller tycker att M är helt fantastisk som står ut med mig, så då bölar jag lite till.
Det vi pratar om nu hos psykologen kommer jag inte skriva om på bloggen. Jag vill inte att alla ska veta allt. Jag kan däremot se att mitt dåliga shopping beteende samt att mina ätstörningar är ett symptom på de riktiga probelm som vi skall ta itu med.
Exempelvis igår efter att jag hade bölat klart så ville jag naturligtvis trösta mig själv (jag har insett att jag har ett behov att trösta mig själv.) shopping 20 på kvällen funkar ju inte. Jag hade kunnat trösta mig med götta, men jag ville faktiskt inte. Jag ville få ta reda på vad det är för känsla som jag är ute efter när jag mår sådär och hur kan jag åstadkomma den utan att jag ger mig själv ångest?
Svaret var att jag ville känna mig varm på utsidan och insidan. Så det blev en lång varm dusch, där jag efteråt smörjde in magen med olja, tog på mig varma mysiga kläder. Sist av allt gjorde jag en kopp varm choklad. Så helt bort från göttat blev det inte. Men det blev samtidigt inte det där hetsätandet och jag var verkligen inte sugen på te vilket hade kunnat funkat det med.
Träning funkar också för mig för då får jag ur mig allt. Men som det ser ut just nu så är det inte så mycket träning.
Jag kan säga att duschen och den värmande drycken funkade alldelles utmärkt samt att inget av det gav mig ångest över ett dåligt beteende.
Kanske kommer jag nån gång över detta dåliga beteende, kanske aldrig. Nu vet jag ivaf om ett sätt som inte innebär att jag spär på nån form av ångest hos mig själv, så jag väljder att se detta som ett framsteg!

Fix

Det är måndag och fixardag idag. Har ringt försäkringskassan (känns sådär lagomt kul att man ska börja ha med dom att göra) för jag har bara fått utbetalat 4 dagar i oktober. Så nån ska ringa upp. Hur lång tid det nu kan ta? Hrm ja jag ger dom till torsdag sen ringer jag igen ;)
Annars så försöker jag städa men det går sisådär, nu gör det ont på magen om jag böjer mig framåt och ska ta upp saker från golvet. Så allt sånt går fetbort.
Jäklarns irriterande om ni frågar mig!
Nej nu får det bli lunch och promenad med låneböcker som ska in idag också.
Sen har jag bara en punkt kvar på listan och det är att lämna in glasögonen på reparation, men då måste jag få mina linser först

Det är en sån dag idag

Vissa dagar mår jag tipp topp. Graviditeten rullar på, jag har sovit gott gjort något roligt den dagen.

Denna dag är inte så. Jag har sovit dåligt, varit uppe på natten och ätit. I morse var youghurten i princip slut och det finns nu bara en knäckebrödskiva kvar.

Jag är trött, pyret sparkar som en liten galning och jag ser ut att inte ha sovit på 100 år.

Det finns saker som jag borde ta tag i men jag känner mig alldeles för slut för det.

Dvs det får faktiskt bli en annan dag

vidare så äter jag och äter men ingenting händer! Jag lyckades gå upp 1 hekto men har nu gått ner 3. Magen växer och pyret äter av mig så jag borde nog inte oroa mig.

Rätt vad det är så vaknar jag väl +5 kg en morgon och undrar då varför jag oroade mig. Jaja

Hej och hå!

Det här med barnvagn har verkligen inte varit det lättaste!

Vi tittade på en Emmaljunga (en av de som fått bäst i test) för 5600 med regnskydd och myggnät för sommaren. En duovagn som det så vackert heter som man kan ha både när bebisen ska ligga i vagnen samt för när den senare skall sitta.

Inte så dyrt för Emmaljunga noterade jag då.

Så hade vi bestämt oss för den efter lite kollande. Så vi tänkte att vi faktiskt skulle ta den på avbetalning, med lite andra grejer.

Nej det gick inte för bolaget som vi skulle göra det hos, ville ha tag på min arbetsigvare, att han skulle bekräfta att jag jobbar där jag jobbar (som jag gjort sen 2003!) Han svarade såklart inte när dom ringde, så det resulterade i att det inte blev nån vagn den gången. Själv blev jag rätt så pissed på behandlingen av företaget, men vad ska man göra?

Med två hyfsade löner samt en mindre lån av mina snälla föräldrar så tänkte vi att då caschar vi barnvagen nu i oktober, så är det gjort och därmed så är största posten rent penningamässigt klart för ungen.

Glad i hågen skulle jag idag cascha in för barnvagen. 8400:- säger damen i kassan till mig.

Vi har fått prisuppgift 5600 säger vi!

Tydligen så var det nån gammal modell som reades ut och den finns inte kvar längre. Inte var dom sugna på att visa oss nån liknande vagn heller för det priset som vi talade om. Vidare så var det ingen på affären som hade talat om det för oss tidigare att just den vagnen var på rea och därmed inte kommer att finnas så långe till. Fun fun!

Asless åkte vi till nästa ställe. Samma pris där. Hem kolla hemsidor samt blocket.

Jag hade velat ha en ny vagn ifall vi eventuellt ska ha ett barn till efter pyret. Nu höggravid och less med tårarna sprutande ur ögonen (jag tar verkligen inte motgångar bra alls för tillfället)

så bestämde vi oss för att kolla andrahandsmarknaden ändå.

Jag hade kommit till den punkten att nu skiter jag verkligen i detta ungen måste ha en vagn, vi måste ha en vagn!

Sagt och gjort! Vi hittade en Emmaljunga, i en annan likvärdig modell från -07 i svart samt militärgrönt, med regnskydd, myggnät, skötväska och parasoll för 2900:- så vi ringde och vagnen var kvar.

Sagt och gjort vi åkte dit innan M skulle iväg på jobbet. Den var i fint skick, använda hjul såklart, men de såg helt oki ut! Väl fungernade broms. Inte det märke som vi tänkt oss från början, men ändock med stora hjul samt att den är grymt lättmaövrerad för en annan stackare.

Så vi har slagit till och nu står vagnen i hallen hemma.

Det finns helt enkelt inte på kartan att jag tänkter lägga 8.400 på en vagn. No way!

Ju mer jag nu tittar på vagnen desto nöjdare känner jag mig! Detta innebär även att vi har råd att köpa en hel del av de andra sakerna som vi annars fått vänta med.

Thank god för snälla föräldrar!

Nu lite bilder som jag lovat Sassi på feejan. Ni får även en på magen i vecka 35

Cravings!

Jag tror att jag har fått dom nu, cravingsarna alltså!

Jag är helt galen i surt just nu. Speciellt satsumas och min absoluta favorit, pressad limekoncentrat utan tillsatser som man köper på Willys och spär ut med vatten och dricker. Galet gott är det! Mmmm....eller sura gröna äpplen, även det är ruskigt gött!

Annars så är jag småbesatt av morötter.

Ja kära ni 5 veckor kvar nu! Förutom mvc besök och föräldrakurser så tänker jag passa på att städa och se till att det är fint tills pyret kommer. Idag har jag koncentrerat mig på att torka av våra dörrar i lägenheten. Så länge jag slipper böja mig mycket framåt eller stå på stolar för att fixa div saker så fungerar det bra! Sånt ska jag sätta maken på har jag tänkt.

Vidare så har jag nu tagit tag i mina andningsövningar inför förlossningen. Det är mycket enkelt då jag kan teknikerna förut. Det tackar vi teatern och Kattis för dom har tydligen lärt mig det som jag behöver veta ;)

Med andra ord så är man snart redo inför det som komma skall...

Vad lever du på unge???

Jag fattar ingenting. På 2 månader har jag gått upp 1 kg. 1 kg!

Mamma min sa att bebisen lever på mina reserver. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men pyret jag går hellre upp i vikt och att du slutar leva på min rumpa och mina lår, så att jag slipper vara så trött!

6 veckor kvar och jag är verkligen höggravid. Det är svårt att hitta en bekväm ställning att sitta i. Gå, ligga och stå är optimalt.

Sen har jag fortsatt med att vakna, vara uppe nån timme för att sen lägga mig och sova igen.

Förutom jättemage har jag nu ringar under ögongen från helvetet och ser allmänt crappig ut!

Nej lite lunch, kaffe och en dusch sen ska jag försöka att röja lite här hemma. Oh my!

Slut

För andra natten i rad har jag sovit dåligt. Somnat sent (fastän att jag är pissapetrött!) vaknat somnat om och hållit på sådär.

Antingen har det att göra med aurorasamtalet idag som jag ska på. Att jag är nervös. Jag har läst mycket och tänkt mycket kring mina rädslor. Både i positiva termer samt negativa termer.

Eller så kommer den närmsta framtiden att se ut så här nu.

Ska köpa en amningskudde nästa vecka då lönen kommer. Dom kan avlasta hela kroppen och är långa. Vore inte så dumt.

Nej nu mer kaffe och i med linserna.....så ska jag köpa näsdukar när jag passerar stan, det kommer säkert att behövas :P

En öppen känslokanal

Just nu verkar jag vara som ett öppet sår i graviditeten. Bölar för verkligen ingenting och tycker att det mesta är lite grått och trist just nu.
Vi var till barnmorskan igår och hon sa att jag behöver ta tag i det där psykologsamtalet. Så idag har jag äntligen ringt och dom hör av sig om en tid. Ett samtal som jag har dragit på.
Känndes konstigt när barnmorskan stod över mig innan hon skulle kolla bebis hjärtslag och sa att jag varit med om mycket och menade på att det inte skall ignoreras.
Själv ser jag det inte så jag brukar fokusera på allt det bra som jag varit med om allt som varit positivt. Vidare så jämför jag även mig med dom som har haft det värre och dom som jag vet har det mycket tuffare. Jag har liksom ingen anledning att klaga.
Men det är ju lite så att stora omställningar i livet drar fram annat som ligger och gnager som man inte riktigt är klar med. Inget jag tänker blogga om för för mig så är det för personligt.
Men jag inser att jag och psykologen som jag ska träffa har en hel del att prata om.

Vidare vill jag tacka fina Sassi för samtalet häromdagen. Jag blev verkligen stärkt. Det är så fint att ha människor runtomkring som tror och stöttar när jag är liten och svag och fundersam över hur f*n jag ska klara av vissa bitar.
Nej nu ska jag hoppa in i duschen och ta på mig min fina nya tunika och lite smink, för jag ska träffa bästaste Elisabeth på stan för lunch. Sen behöver jag komma ut i solljuset också. Jag blir ju alltid mer deppig på hösten, så då gäller det att jag får i mig solljus

Saker som är bra

Egentligen skulle jag väl skriva om att jag ramlade för en vecka sen samt valet på den riktiga bloggen, men jag som orkar inte riktigt det =P
Jag ramlade på magen. Bebis mår bra. Vi har varit på förlossningen kollat kurvan, samt kollat bebben med ultraljud. Den har det bra därinne inga problem alltså. Vidare fick jag skrubbsår och bulor i ansiktet samt ligament í höger foten som fått sig en smäll. Så nu är det kryckor och linda som gäller. Men det går framåt dag för dag. Jag kan röra mig lite mera och lite mera utan att det gör ont.
Den 27/9 är jag inne i månad 7, är i vecka 30 nu. Det börjar bli lite jobbigt att sitta i olika ställningar och pyret har en tendens att sparka på magen där jag är kittlig.
Så får jag hälsbränna ibland efter att jag ätit, men inte efter varje måltid det varierar och är inte så farligt.
Vikten håller sig på +11 kg vilket det har gjort nu i snart 3 veckor. Det känns väldigt skönt för mig måste jag erkänna. Drömsecnariot vore juh om jag bara ökade +4 kg. Men rent realistiskt så har jag hela tiden trott att jag kommer att gå upp minst 20 kg och så blir det säkert. Men jag är glad för att jag inte har hamnat där än. Ju mindre jag kan lägga på mig desto lättare blir det sen.
Ja jag vet att jag är ytlig men jag vill vara en frisk mamma som orkar med sitt barn samt livet. Dvs jag vill inte dras med övervikt för hälsans skull samt för mitt barns skull.
Sen så antar jag att jag kommer att få mer mage än vad jag har haft tidigare efter den här graviditeten, då det är där som kilona satt sig. Men men det är bara att acceptera och börja jobba med situpsen så snart det går. Om inte annat för att ryggen behöver det då jag även vill kunna orka lyfta mitt barn när det blir äldre

Det är dags

Det är dags för mig att dra ner på tempot och börja koncentrera mig på det som komma skall.
Det har varit mycket den senaste tiden. Så nu är det banne mig dags att dra ner på tempot.
Rejält! Jag och M var hos barnmorskan idag och fick lyssna på hjäratat samt mäta magen. Mina värden håller sig bra.
Sen så pratade vi lite om förlossningsrädlsa och hon ska skicka iväg en remiss till auroratemet så att jag får komma upp där och titta och prata och kolla runt på förlossningen.
På onsdag skall jag ringa till psykologen så att jag får en tid hos dom och prata igenom saker och ting. Bättre att jag är förberedd ordentligt. Dvs inte strutsa! Så ska jag fördjupa mig i mina böcker samt ta tag i mina avslappningsövningar.
Dags att börja förbereda sig mentalt helt enkelt!
Som M sa. Det spelar ingen roll vad jag skall göra för något. Är jag påläst och rejält förberedd så blir jag lugnare. Då jag vet att han har rätt, så känns det att det är bara att börja ta tag i detta.
No moore strutsa för min del!

Vissa gånger

Tänker både M och jag "hit hur f-n ska vi klara av detta med att bli föräldrar???"

M burkar tänka på alla riktigt pissiga föräldrar som finns och att det där trots allt har blivit bra barn.

Jag börjar tänka lite så nu också.

Annars så pendlar jag mellan shit pommes hur f*n ska jag klara av en förlossning?

Till att det kommer att fixa sig.

Det är nu bara 3½ månad kvar. 15 veckor kvar på dagen.

Om två veckor har jag gått med våran bebis i 6 månader.

Det börjar märkas kan jag säga. På vikten, på tryck både här och där samt på flåset.

Går i vad som vanligen var rask takt utan några som helst problem, så får jag ont samt att jag andas som en asmatiker.

Vidare sparkar bebben mer och mer. När jag ligger, eller som nu sitter framför datorn eller pluggar.

Detta med att bli mamma känns både fantastiskt, svindlande och väldigt läskigt på samma gång. Alla känslor samtidigt. Gulp

Hormonboll

Det är som att alla normala filter som jag har haft kring mina känslor bara har tagits bort av nån.

Jag är sentimental och bölar lättare än någonsin annars. Uppe på det börjar en slags egocentrisk känsla lägga sig över mig.

Att jag är en hormonboll som bara bölar är väl en sak. Men att egocentrismen kommer fram gillar jag inte.

Uppå på det är jag totalt fjortis kär i M.

Kan titta på honom med en blick av beundran, ibland bölar jag för att han är så snäll som är med mig, ofta är jag skiträdd över att han ska lämna mej. Eller så är jag trött, arg och fly förbannad på honom och han är bara dum.

Känns som en blandning mellan att vara ett litet småbarn, i tonåringen och ha mens samtidigt.

Igår efter att vi knallat sthlm runt, haft det gör mysigt. Börjar jag attackböla i kungsträdgården. (tack och lov att jag hade solglasögon på mig!)

-Vad är det undrar M?

-Jag är lite ledsen nu snörvlar jag fram

-Varför det vi har ju haft det så bra?

-För att jag inte orkar lika mycket nu när jag är gravid.

För så är det. En varm dag i sthlm, kräver både stödstrumpor, fotriktigaskor och kläder som är sköna mot magen. Att jag får vila mycket mycket oftare än vad jag är van vid, samt att jag behöver få kränga upp benen högt emellanåt. Ont i fötterna och tung i underlivet.

Vidare har jag börjat inse hur jobbigt det måste vara att vara riktigt tjock. Att inte orka lalla runt utan massa pauser.

Jag ska tänka på det när det är dags att börja gå ned i vikt på allvar. Tänka på hur mycket mer jag orkar med i mitt liv, på hur mycket friskare jag kommer att vara längre. Att göra det för att vara snygg, känns just idag sekundärt.

Med andra ord. Jag längtar redan nu tills det bara är jag i min kropp

På uppmaning

Av fina Jenjen ger jag er nu

MAGEN!

Första bilden är från vecka 23 och andra är från v 17

Verkligt

Bebben sparkar mer och mer. Själv går jag och klappar magen jämt och ständigt och M säger att han aldrig sett mig se så glad över just magen.

I livet jobbas det på. Fast trött är jag! Stupar efter varje pass, så inga fler 6 dagars vecka utan avbrott för det orkar jag banne mig inte med mer.

Bara lite rensning kvar nu. Sen ska vi hoppa på förrådet igen och rensa ännu en gång.

Samtidigt så har nu ma fått för sig att hon ska dumpa massa grejer på mig. Som jag inte har plats för. Så soptippen och myrorna kommer att se mycket av oss framöver

Ultraljudet

Ultraljudet i måndags förändrade allt inom mig. Allt var bra med pyret. En frisk liten krabat som boxades och öppnade munnen och svalde vatten m.m.

Jag hade känt pyret sparka i lördags. H*n har en förmåga att göra det när jag är hungrig och inte äter på en gång. Sin mors barn, verkligen.

Jag grät över lycka att allting såg bra ut med bebben samt att moderkakan låg rätt. Höll Ms hand. Resten av dagen var jag nog bebis tokig (sorry K&P) för jag gick med ett stort leende på läpparna och bara log mot M hela tiden. Vi firade med lunch på indiska. Sen var det hem till K&P dricka drinkar och öl (alkoholfritt för min del) mysa i deras nya varma lägenhet. Dansa lite och sjunga lite lips och på kvällen blev det pizza vid deras lokala pizzeria som har italenska pizzor (as goda!)

Överhuvudtaget så är jag så glad över att våra bästa vänner vill vara med om den här stora omställningen som det kommer att innebära med en bebis. Ni har förgyllt allt och gjort det svåra för mig mycket lättare.

Överhuvudtaget är jag glad och tacksam över att jag har vänner i mitt liv, där vi följs åt. Är med varandras utvecklingar och intressen, även om våra liv inte ser likadana ut och våra intressen skiljer sig åt. Tror att jag lyckas pricka in många relationer som kommer att hålla livet ut.

Du hade verkligen rätt Anna bebben blir mycket verkligare efter ultraljudet. Tack för stöd och pepp =)

Vidare pratar jag och kollegan om hur vi måste ses sen och bli "lattemorsor" nu när vi har barn så nära varandra =) det har varit mycket bebisprat för oss och vi stöttar varandra på arbetsplatsen. Det är jätteskönt! Hon har många nyblivna mammor som hon känner, så nu ska hon introducera mig där. Blir bra det några att prata bajs och annat småföräldraskoj med så att ni andra slipper ;)

Så allt som har med bebbis samt hemarfixande går bra. På jobbet jobbar jag lika fort som en sömngångare (dvs där går det inte lika bra) och även studierna har inte varit på topp. Men nu då massa andra osäkerhetssfrågor håller på att reda ut sig, så ska jag se till att ge ett dagligt ryck där också! :)

Det är svårt idag

Idag har jag svårt att hålla hjärnspökena borta. På måndag är det ultraljud. Jag önskar att det vore idag så att jag slapp gå och våndas i 2½ dag till.

Så istället för plugg tänker jag idag satsa på rensning. För att få tiden att gå men även för att få nåt vettigt gjort. Phu!

Halv tid

Enligt barnmorskans beräkningar ska jag nu vara i halvtid. 20 veckor har gått och 20 kvar. Sen får vi se vad dom säger på ultraljudet. Annars då? Jo mindre och mindre ont, men vi får se när jag går på och jobbar. Men en sak i taget och den dagen den sorgen =)

Sen är jag nöjd över viktuppgången hittills. Den ligger nu på +5.3 kg. Helt inom det normala så jag är nöjd över det. Har kollat på forum och det är väldans olika. Hoppas nu att jag bara går upp 10 kg till =P så att det inte är så mycket att beta av sen. Men som sagt det verkar vara väldigt individuellt

En såndär bra dag. Tack vare er!

Jag har en riktigt bra dag idag efter allt elände! Något som jag har insett efter detta (även efter att jag nu suttit och läst lite kurslitteratur om counseling) är att jag har ett tydligt sorgemönster när det händer nåt i kroppen som jag inte direkt vet vad det är.

Först tar jag mig igenom alla moment som gör att jag får reda på vad det är. En kort stund efter detta är jag glad över diagnos, eller över att man kunnat utesluta att det är något allvarligt.

Men inte långt efter det blir jag rejält ledsen. Gråter och deppar, trots att jag precis fått reda på vad det är. Jag behöver böla ur mig allt samt prata ur mig det som hänt.

Så fort jag känner att allt är ur mitt hjärta kan jag börja lära mig att leva med vad det än är. Just nu är jag glad över att jag inte har mer ont och den smärta som jag får dagligen kan jag leva med. Vidare har jag sett smärt attackerna som ett tillfälle att öva andning och vara i nuet som man skall till förlossningen. Vidare tänker jag att alla får nånting i en graviditet. Ingen går skonad utan symptom genom detta.

Sen har jag ju alla underbara vänner som funnits där. Där jag har pratat i det oändliga. Ni är så fina att jag inte finner ord! det märks att ni känner mig så bra. Alla har sagt många olika kloka saker när jag varit på vrången. Ni är guld värd. För att inte tala om fina bloggkommentarer som uppmuntrar och värmer långt ner i själen

Vidare så piggas jag alltid upp av bästabästis hänget som var i lördags. Jag uppskattar verkligen att K och P hittar på massa roliga grejer med oss! Vi var ut till saluhallen i valbo och inhandlade middag. Jag och K delade på en chokladpaj på vägen hem. Sen var vi ut till Harkskär och åt årets godaste räkmacka. Sen mer handling och god middag med god bål samt Kentsingstar efter det.

Ni är bäst =)

Idag sitter jag i värmen orkar inte göra mer än plugga till tonerna av Winnerbäck. Men då och då tänker jag på allt vi ska göra här hemma till bebben kommer. På hur glad jag är att få barn med just M. Som lätt kommer att bli världens bästa pappa! Jag har fortfarande inga rosa drömmar om förlossningen eller första tiden med pyret. Men jag vet att trots att tvivlena kommer över mig att det är detta jag vill. I framtiden hoppas vi på jobb som vi trivs med. Att vi har råd både med katt, hund och radhus. Inget stort men ändå ett mera hem än vad lägenheten är nu.

Jag ser ett liv där vårat barn är en del av det liv som vi lever nu. Inte exakt men ändå att allt vi gör nu inte kommer att försvinna. Jag vet att det inte kommer att bli exakt som vi vill. Å andra sidan så har vi inte mega förväntningar på framtiden heller. Vi vill bara vara så lyckliga vi kan. Sen får vi se vad det kommer att innebära för just oss!

Inte Jinxa

Jag går just nu och fruktar ultraljudet med en stor fasa, samtidigt som jag bara vill att vi ska vara där nån gång.

Jag är nämligen rädd för följande

1. att barnet inte lever

2. att det ska vara så skadat att det inte kan få ett värdigt liv.

Vilket i sin tur skulle innebära (både 1 och 2)

3. Sen abort där man får föda fram barnet. En av mina största skräcker

Botemdlet mot allt detta är just nu att jag går omkring och är ju som mest arg.

Arg, orolig och nervös i kroppen.

Går ultraljudet bra har jag lovat mig själv att jag får köpa det allra första till bebisen. (sen är det inte säkert att jag vågar det ändå)

Skulle jag göra det nu och det visar sig att någonting är allvarligt fel på vårat barn så känns det som att jag har jinxat hela graviditeten.

Den mest negativa gravida i hela världen?

Nu är allting utrettt. Alla undersökningar och prover är tagna. Läget är att det är som det är. Jag kommer ha ont till och från resten av graviditeten och så länge det inte är konstant så kommer jag inte bli sjukskriven heller. Bara ta det lugnare. Vila. stanna upp. Blir spännande att se hur det går på jobbet.

Jag tänker på hur rädd jag var i helgen. Att det är nåt fel på pyret, nåt fel på mig.

Nu när jag vet vad som är fel så känns det trots det inge vidare.

Vet inte om det är hormonerna eller vad det är men den där glada känslan över graviditeten tycks liksom aldrig infinna sig helt i mitt liv. Här är det mest oro inför kommer jag kunna jobba som det är tänkt? Kommer jag fixa den hemska förlossningen utan att bli galen? Kommer jag bli världens sämsta mamma? Vill jag verkligen det här?

Allt det där som man aldrig får läsa nånstans, som gör att jag blir mer ledsen och olycklig.

Ska jag i alla lägen i mitt liv behöva känna att jag står utanför?

Aldrig tänker samma, lika?

Vart fan är happy hormonerna när man behöver dom???

Omprioriteringar

Ju längre tiden går i graviditeten desto mer medveten blir jag. Om att jag bär på en liten person.

Desto räddare blir jag när nånting inte är som det ska. Maken håller huvudet kallt. För mig är det svårt, så svårt. Och konstigt vore det annars. Det är inte hans kropp och vad han gör som påverkar en annan liten person indirekt. Att bära och ta hand om ett barn i sin kropp, sluta äta sånt man tycker om, ta hand om sig själv både psykiskt och fysiskt så gott det går är nog lätt det mest oegoistiska jag gjort hittills i mitt liv.

En del tycker att det är egoisitiskt att skaffa egna barn då det finns oönskade barn som ingen vill ha och som ingen vill ta hand om. Jag kan lätt köpa det resonemanget och förstå varför man tycker det. Men däremot anser jag inte att någon kan ta ifrån den oegoistiska handling det är att bära på ett barn och se till den individens bästa.

Update

Smärtan har gått ner men är inte helt över. Så nu har jag ringt ett jour nummer i Uppsala som jag fick av den trevliga sköterskan. Så nu är det bara min favorit kvar. Att vänta på att bli uppringd.

Så nu hoppas jag på bra besked. Är mer än måttligt trött på att ligga i sängen. Så försöker man att inte känna efter utan bara sysselsätta sig med något.

Sen vetskapen om att man inte vet om det är nåt fel, om sånt här händer, vågar jag mig på att gå utanför dörren osv.

Allt sånt jag inte försöker att tänka på har lett till att Bones boxen snart är slut. Samt att jag snart har sett en hel säsong med "Australians next topmodel".

Att det blir bättre är ju tummen upp. Men helt fri från oro är jag inte.

Rädd

Efter en skön promenad igår med bästis så fick jag rejält ont i underlivet. Men eftersom jag är som jag är så tänkte jag att ,det säkert går över om jag sover. Icke! gjorde ont att ligga på sidan, gjort ont till och från när jag står böjer mig framåt, tog på byxorna etc. Så när kollegan kom till jobbet så ringde jag sjukvårds rådgivningen, då barnmorskemottagningen hade stängt.

Sjuksköterskan kollade upp med en barnmorska, som nu har ordinerat mig vila. Inte springa omkring, eller stå som jag gör i jobbet. Hem till sängen helt enkelt. Blir magen hård, om jag får blödningar eller om smärtan inte går över, så ska jag höra av mig igen.

Jag kan ärligt säga att detta är första gången jag varit riktigt skraj i min graviditet.

Den proffsiga och snälla sköterskan gav även ett nummer till Uppsala dit man kan ringa dygnet om så att man alltid kan få tag på en barnmorska om det händer någontning.

Så nu har jag varit hemma sen 11. ligger i sängen kollar serier och försöker bara slappna av. Var även tvungen att ringa mamma doktor. Hon tror att det är nerver som kommit i kläm i kombinationen med värmen.

Känns bättre nu då jag kan ligga på sidan utan att ha ont, men jag har ont fortfarande.

Så nu är jag sjukskriven veckan ut. Tjoho!

Ont

Ont i kroppen och ont i halsen. fär halsen och magen är det värst.

Trött, tröttare, tröttast! Då imunförsvaret försämras när man är på tjocken så borde

denna förkylning inte koma med nån våldsam förvåning direkt

Lilla du

Inte lätt att slitas mellan normala tankar samt ätstörnings tankarna som tar över.

Som inte kan se att den stora magen beror på graviditeten och inget annat.

För att motverka dessa slitningar klappar jag ständigt på den alltjämt växande magen. Förundras över hur hård den nu känns. Spänd, inte slapp och mjuk som den kan vara.

Jag är trött på det här!

Det här med att vara gravid. Inte så fantastiskt alls!
Jag är tjock (och kommer att bli tjockare) känner mig ful, är förstoppad, kvällstrött och allmänt grinig! Inte kan jag hålla samma tempo som jag är van vid heller för då säger pyret till. Ont, ont, ont i magen.
Har inte vant mig alls vid kulan och känner mig totalt obekväm i min egna kropp.
Satt igår på midsommarafton och tittade med avundsjuka ögon på alla som snapsade och ville själv ha. Jag som inte äns tycker om snaps!
Jag kan inte längre ha den kontroll som jag vill över min kropp och det gör mig riktigt pissed!
Fem månader kvar av detta. Tycker det är fruktansvärt omodernt att en graviditet skall hålla på så länge. Fatta elefanter är gravida i 2 år. Stackars satar!

Nu kommer den!

Nu har kulan gått från kula till en rejäl gravid mage.

Nu syns det att det inte bara är jag som ätit för mycket chips! Försöker komma ihåg att smörja in den med mandelolja då det ska vara bra mot bristningar, men jag glömmer hela tiden!

Det är också den enda fördelen med att vara blek. Bristningarna syns knappt på mig. små vita streck när nån är riktigt riktigt nära. Annars ingenting.

Måste ta och leta upp lite gummiband så att jag kan ha mina byxor ett tag till.

Tack och lov för baggyjeansen! Låg mage samt slappa vid knäna så här finns det mycket plats.

Annars då? Så mår jag bra. Visade idag upp magen i tight tröja. Hade jag sett ut så här av andra orsaker så hade jag aldrig gjort det kan jag säga!

Bråkigt pyre

Pyret är bråkigt idag. Eller snarare livmodern. Har haft rätt så ont till och från. Så ska man skriva hemtena på det. Men det går! Blir det för jobbigt får jag lägga mig i sängen med vetekudden..

Jag har varit rätt så öppen med min graviditet. Det är ju på gott och ont och absolut inget som jag tror att alla ska vara. För min del är det bra. Jag har svårt att hålla sånt här för mig sälv. Tycker det är skönt att vädra funderingar, med andra mammor, gravida och mina vänner som inte väntar eller har barn.
Visst händer det nånting med pyret så antar jag att det blir fler att berätta för. Men då tänker jag att skallkedjan får gå, samt att man får ta det då.
Men jag är medveten om att saker och ting kan hända. Det är därför jag inte köper några saker till pyret. Tänker vänta så länge som möjligt och under tiden har jag tänkt att man lägger undan perngar till saker som man sett som man vill att pyret skall ha.

Igår kom jag och M faktiskt överrens om ett tjej namn som vi båda gillade. Så nu har vi två på lut om det är en liten tös.

Mage

Jag börjar få en liten kula nu. Ser fortfarande ut som att jag ätit för mycket chips som jag och Elin sa. Däremot så tror jag att jag blir avslöjad då jag ofta går och smeker mig på magen. Klappar på den. Nästa vecka kan bebben höra (jag hade fel om vilken vecka det var) då är örat utvecklat, men inte ytterörat. Audionomnörden ni vet ;)

Sen har det kommit till min kännedom att fler bekanta ska ha december barn, samt en som ska ha en månad senare. En jag känner ska ha dagarna innan mig. Lit roligt är det juh. Man känner sig inte helt ensammen

Naturligt?

Jag tycker att det är fascinerande med människor som tycker att man inte ska ha smärtlindring när man föder barn. För det är inte naturligt och att föda barn är det naturliga som finns i heeela världen! Man behövde inte smärtlindring förr så varför ska man göra det nu?
Tja till att börja med var det X antla människor som dog av sin graviditet. För att inte tala om alla som fortfarande gör det för att de inte får vård.
Sen det här med naturligt? Allvarligt talat! Om du nu skulle vara tvungen att amputera armen så skulle du väl ta ta smärlindrande? Eller om du var tvungen att göra en operation så skulle du väl också vilja ha smärtstillande? Är nog få som skulle säga nej till detta. Om föda barna är naturligt så är det lika jäklarns naturligt att opereras och välja bort smärtlindring.
Fuck that!
Sen är det upp till var och en. Men jag förstår inte meningen med att inte använda de resurser som finns i samhället, när man i vanliga fall gladeligen gör detta i andra sammanhang.

Inte min grej

Det här är en såndär grej som jag säkerligen får äta upp (för att jag själv kommer göra det, säkerligen men än så länge så är pyret inne i mig och inte ute i verkligehten)
men jag tar det det är lugnt. Jag tycker det är så fånigt med människor som lägger upp en bild på sitt barn eller husdjur som pressbild för sig själva på fejjan eller dylikt.
I cant stand it! Du är inte din unge/katt/hund/marsvin/vandrand pinne!
Du är du och ingen annan!
Vet inte varför jag stör mig så myckt på det men det gör jag banne mig!

Vet att jag säkert säger emot mig själv då jag tycker att en persons inklistrade ansikte på en kändis är helt oki, eller att man tar en bild om hur man känner sig just nu (som när jag hade en bild av mig själv som gollum för jag kännde mig som en tjock version av honom)

Lika irriterad blir jag på djurägare som behandlar sina djur som människor. Nej hundar ska inte ha käder på sig (om det inte är en sån där fryslort utan päls) för att behaga ditt bebis kall.
Nej din hund fattar inte att du är arg när du säger det med bebisröst.

Jag älskar djur, en del har jag älskat mer än människor. Men faktum kvarsår att man ska behandla en hund som en hund och inte som nåt substitut för något annat.
Och hör sen!

I förhållande till ett äpple känns dettta absurt

Tänk om någon endaste männsika (förutom min mamma) kunde ha talat om att en gravid kvinna helt plötsligt kan fövandlas till en tonårsgrabb i sin aptit? Att när de flesta pratar om att ett äpple extra om dagen duger, så fnyser min kropp.
Kommer inte ihåg sist jag åt så här mycket eller var så här förbaskat hungrig.

Kom precis ett hungersug i magen som resulterade i knaprandet av 4 knäckemackor med paremesanost. 4 stycken?

Sen det lustigaste av allt. Nu har jag gått ner i vikt -0,7 hg
så den totala viktuppgången ligger för tillfället på +1,5 kg.
Jag säger bara : keep up the god work kroppen! Fortsätt mer än gärna så här!

Hur stor har du tänkt att bli egentligen?

Jag läste igår att gravida brudar ökar sin förbränning med sisådär 25%.

Det är nog fan tur det för jag äter som en riktig tonårsgrabb! Inte varje dag, men på mina tröttdagar är jag helt galen. Trött, hungrig och hormonstinn.

Ja ni kan ju tänka er hur roligt M har det sånna här dagar??? Så jag deklarerade idag att vi alltid måste ha youghurt, bananer och musli hemma. Har man det så kan man stilla en galen gravid en.

Apropå mat så ska man ju äta 500g frukt och grönt varje dag. Jag försöker att börja ta tag i det nu och äta mera grönisar.

Vidare skall man få i sig 5dl mjölk, youghurt etc. Något som jag ska jobba på.

Men jag kan ju säga att fasen vad less jag blir på restriktioner. Tror nog att det rent allmänt har att göra med att jag inte är så speciellt förtjust i förmaningar.

Vi var och lunchade idag och då stod jag och dreglade över en cider. Ja det är tragisk men sant, alkoholen är jobbig för mig. Inte det att jag saknar så mycket att bli i gasen (men jo lite kul är det allt). Tror mer att jag saknar det där vinglaset (åhhhh rödvin!) till en god middag. Den där ölen på puben m.m. Helt enkelt allt runtomkring alkoholen. (och alkoholen i sig förstås!)

Sen när M säger "det är inte så långt kvar" så stirrar jag bara på honom. Det är drygt 6 månader kvar innan den här fröken får dricka någe alkohol.

Men jag säger bara det....när pyret har kommit så har pa lovat äkta champange. Den dagen kommer den här blivande mamman att pumpa och bli full på skumpa.

Sen får alla andra tycka att jag är en usel mamma. I dont care! Det är min morot

Bebis känslor

Jag tänker att det är tur att hormonerna tar hand om så mycket i kroppen. Känslor och dylikt. Ivaf för en blivande mamma som mig, som inte tycker om barn rent generellt. Jag erkänner att jag alltid har tyckt att bebisar varit söta, men dom har banne mig inte slagt hundvalpar, kattungar eller marsvinsbebisar. Inte det minsta.
För ett tag sen när jag ocn M var på stan och såg en unge i 10-års åldern så konstaterade vi att dom inte är speciellt söta i den där åldern. Skönt att han också sa det, jag är inte ensammen liksom.
Så här är det. Jag tycker inte om barn rent allmänt. Har aldrig gjort. Punkt. När alla omkring mig när jag var fjortis pratade om att dom ville jobba mjed barn så kännde jag bara rysningar av obehag. Så är det jag är en onaturlig en. Däremot har jag alltid kommit bra överrens med vuxna och äldre människor. Där funkar det liksom.
Dock är det en helt annan sak med barn vars föräldrar som jag har en relation med. Då skaffar jag det också med barnet. Klart jag är nyfiken på den lille då.
Det är därför det är så roligt att jag får den här reaktionen nu:
Nu när jag ser en bebis på bild eller i verkligheten så märker jag hur jag drar på smilbanden på riktigt. Hur det framkallar känslor i kroppen som jag inte trodde fanns.
Som sagt det är tur för pyret att hormonerna och kroppen fixar en del. Stackars liten annars!
För M är det segt att det tar 9 månader att få en bebbe. I mitt fall är det nog nödvändigt för att jag ska bli en bra mamma.

Vecka 10

Det går fort det här! Nu har jag gjort 25% av min gravidetet. Jeei till mig och pyret :D
Fortfarande berg och dalbanor i humöret. Men jag skyller faktiskt en del på skolan där också.
Ska bli så skönt när denna piss termin är över! Sen i sommar blir det lagomt med jobb så att jag och M klarar oss med gemensamma insatser. Totalt blir det även 4 veckors semester för mig. v27-28 samt 31 och 32. 27 och 28 finns det inge jobb. Men det gör inte så mycket! Då har det varit en hel del jobb, samt två tentor (ja det blir omtenta i den här kursen det vet jag redan nu)
Så då kan det vara skönt med ledighet.
De fysiska symptomen är som vanligt: trött och liknande mensvärk. Den beror ju på att livmodern växer. Igår var den hemsk så jag låg i sängen och försökte tentaläsa med min vetekudde på magen. Vill ju helst undvika tabletter så gott det går nu.
Så idag är jag pisstrött! Haha känns lagomt inspirerande att ha seminarium och försöka tentaläsa.
Jaja.... jag är glad att jag mår så pass bra och att min kropp klarar det här med graviditet bra.
Framförallt är jag glad att jag inte mår illa! Så var det för mamma när hon väntade mig också. Det får mig att flura på om det är en liten tös jag har i magen.....ska bli kul när vi väl får veta :)

En sak som var ganska så spännande med att jag fick reda på att jag var på tjocken var att mina prioriteringar redan har ändrats. Delvis lite motvilligt, det ska erkännas.
Jag får inte stressa nu. Gör jag det så kan det gå illa med pyret. Därför lär jag hela tiden göra det jag klarar av och vara nöjd med det. Jag gör så även om jag inte dirket är nöjd med det jämt.

Att prata med lärarna och erkänna både inför dom och mig själv att orken inte finns hos mig samt att jag mår psykiskt dåligt och har gjort så en längre tid var piss jobbigt. Men nu efteråt så har det varit väldigt skönt.
Jag har liksom landat i att det blir skola nu och omtentor fram till september och sedan jobba fram tills det är dags för pyret att komma.
Annars så boar jag mig i form av prylrensning. Är så less på alla grejer att jag får krupp! Samtidig så vill jag itne göra mig av med allt, så det får bli en hel del kartonger och att man ser till att plugga undan kläder m.m. efter säsong.
Det är skönt att rensa, det är verkligen som balsam för själen.

En positiv sak med att vara på smällen är ivaf att beach 2010 inte är något val. Jag kommer ju ha en rejäl kula då så då känns det som ingen ide att tävla om det. Jag satsar nog på beach 2012 istället, det känns mer realistiskt! :O

Första besöket

Första besöket på MVC idag. Jag känner att jag har fått tur som har fått en bra barnmorska!
Hon ingav förtroende och jag känner mig trygg med henne. Har redan nu sagt att ag vill komma upp på förlossningen och tittat senare i graviditeten, just för att få bort så mycket rädsla gentemot förlossningen som möjligt och det ska hon ordna.

Vidare tog jag upp mina ätstörningar och vi pratade en stund om det. Hur det kan komma påverka mig och så. Här i stan har dom både en special enhet för det samt att blivande och nyblivna föräldrar får tillgång till psykologer.

Måste säga att detta positiva bemötande känndes väldigt gott och det har dämpat lite allmän oro hos mig. Överhuvudtaget så har jag nu börjat att landa i graviditeten. Jag har ju hittills haft tur och har än så länge inte fått några stora jobbiga biverkningar.
Men vi kan ju säga så här att Max har verkligen fått flytta fram sitt tålamod. Jag pendlar verkligen mellan alla lägen.
Jag säger bara så här, jag höll på att börja böla till 7th heaven, då kan ni ju tänka er hur illa det är ;)

En svår kamp

Kan säga att ångesten har lagt sig efter massa prat. Med Tove, Frida, med Elin och framförallt med mannen. Han säger att han inte trodde att jag skulle byta personlighet bara för att jag bär på pyret.

Att jag till min natur är skeptisk mot nya saker och att jag itne är så förtjust i förändringar. Vidare pratade vi om förväntingar och roller som prackas på en i vanliga fall. Nu kommer ju mammarollen in i mitt liv. Precis som att jag inte är nån main stram tjej så kommer jag ju inte att bli en main stream mamma heller.

Så nu accepterar jag att det inte känns rosenrött och jag försöker tänka att det är min graviditet och att jag faktiskt får känna precis som jag gör1 Varje upplevelse en individ har är personlig. Så nu slutar vi jämföra oss helt enkelt!

Vidare var det som mannen påpekade, egentligen varför ska man vara så jäkla glad? nio månader då man inte får äta vad man vill, eller dricka för den delen, massa humörsvängningar och som jag la till min kropp kommer aldrig att se desamma ut igen. Och nej jag är inte en sån som tycker att det "är det värt". Faktiskt inte!

En annan grej som också kommer att bli extremt jobbig för mig är just det att jag kommer gå upp i vikt. Dom säger ju att mammor med ätstörningar kan få det väldigt jobbigt och det märks nu kan jag säga. visst det är 0.8 kg upp men ändå så är det jobbigt. Därför pratar jag mycket om det med andra så att de ska veta om det.

Det som håller mig från att inte få total ångest och panik är att det inte är bra för pyret. Så tänker jag nu när jag blir stressad, att jag måste lugna ner mig, annars så mår pyret dåligt.

Bästa anti stress grejen ever. Faktiskt

Sen ett ljus i tunneln är att ju mer jag accepterar att jag inte behöver vara så jäkla glad, desto mer kan jag faktiskt glädja mig.

Det är en sån dag

Efter att maken gått till jobbet idag, så var det som att en fördömning brast över mig. Alla negativa känslor jag har kring graviditeten bara kom över mig och jag har spenderat det mesta av dagen med att gråta som besatt. Gråta över att jag inte tror att jag kommer att bli en bra mamma till pyret. Hur rädd jag är över vissa saker från min barndom och hur rädd jag är att jag skall överföra detta på pyret. På hur jag borde vara sådär glad över allting men inte är det. På hur orättvist det i sin tur är att vissa jag känner kämpar som djur över att få barn och själv så sa det bara poff och sen så var pyret här. Bara det borde ju göra mig glad. Men jag kan liksom inte glädjas.

På hur jag märker att jag blir missnöjd över att jag börjar gå upp i vikt, på hur jag märker att detta kommer att trigga ätstörningarna och göra att jag mår dålig över det.

På hur orättvist det är mot M. På att tänk om han var med en annan tjej som var glad över sånt här. Då hade han säkert fått barn mycket tidigare och säkert haft flera fina ungar vid det här laget. På hur hemsk det i sin tur får mig att känna mig.

idare tänker jag på hur jag har isolerat mig mer sen jag fick reda på graviditeten. Att jag inte vet vad jag ska prata med folk om för jag mår inte på topp direkt. På att just nu så vill jag inte berätta om det får jag kommer ju inte ens låta speciellt glad.

Och glädje ska man väl inte fejka eller hur?

På hur jag precis som Miranda säkert kommer att fejka mitt ultraljud.

På det hela taget känns det som att jag är känslokall och allmänt väldigt störd.

För så här ska man ju inte vara som blivande mamma. Man ska gå på små rosa moln och tycka att allt jobbigt man råkar ut för är "värt det" i slutändan.

Själv kan jag inte ens förmå mig att berätta för dom jag skulle vilja berätta för i rädsla att jag kommer börja lipa istället för att se glad ut.

Jag vet inte kanske beror det på att allting har gått så fort, kanske lite för fort och att jag ännu inte vant mig vid tanken.

Jag vet bara att ingenting känns riktigt oki och att det är riktigt svårt att prata om. Dels för att känslorna är förbjudna. Som tjej ska man inte känna så här, det är inte oki.

Man ska inte som jag gjort, gått och varit pissed över att man inte får dricka, eller att man inte får äta vad man vill. Man ska bara vara så glad och gå på små rosa fluff.

Själv verkar jag gå i nån slags grå lera där jag ibland får en puff av mamma känslor och tänker att herre gud tur att dom tittar fram. Det innebär ju att jag inte är helt jävla störd

Knäpp visst, men tydligen inte helt jävla störd

Alienen i magen

Nu verkar det som att den första ilskan över ett nytt vitt liv har lagt sig. Jag är inte längre superpissed över att jag inte får dricka en droppe. Jag börjar väl vänja mig helt enkelt.
I helgen gav jag alkoholfritt rött vin en chans. Fy attan så äckligt det var! Smakade som sur saft, låt bli om ni någonsin får iden! Däremot drack jag ett mousserande vin som var jättegott.
Smakade nästan som vin med alkohol i.
Nu har även boobsen lugnat ner sig och jag har inte ont längre. Däremot känns dom enorma. Två kupstorlekar upp på en vecka. Herre gud!

Däremot är pyret hungrig som en galen hyena. Vaknade 4.40 av att magen skrek av hunger. Det var bara upp och pilla i sig lite yoghurt och banan. Sen la jag mig och läste i mamma boken och tittade på M som låg och sov. Samma sak vid 8. Upp och äta, somna om för att vakna galet hungrig igen vid 11.
Jag kommer se ut som en rund bulle innan detta är över.

Annars då? Ja jag har ju inte berättat för alla än. Det är fortfarande väldigt tidigit så det är många som jag helt klart kommer att vänta med, alla dom av olika skäl. Det är ju också därför som jag låter denna blogg vara låst, fram tills vi är över den kritiska tiden. Då kommer jag att öppna upp bloggen . Tills dess är den som min egna lilla dagbok över hur det känns med pyret och så.
Pyret är nu förresten 4 milimeter stort nu och nu börjar hjärta, ögon och öra formas och pyret pch jag delar nu blodomlopp. Nu kommer det att hända mycket på kort tid kan jag säga

Det är konstigt det här

6/6

Det är skumt det här med att vara gravid. Det har liksom inte riktigt gått in i skallen än.

Att jag ska bli mamma. Mamma Y....

skumt är det riktigt skumt!

Risken att M kommer bli sken gravid känns överhängande. Han har redan blivit överbesyddande i 180.