Det är ingen som berättar hur man kan må efteråt. Hur deppig man kan bli. Hon fick blues och jag förlossningsdepression. Hon har en hel del vänner som fått barn som upplevt samma som henne men som inte sagt nåt.
Vi undrade bägge två varför ingen pratar om detta? Är det så skamfyllt?! Det var skönt att få prata med nån annan om hur det kan kännas. Sen har vi inte upplevt samma saker efter att vi fått barn. Det ser olika ut för oss. Trots det kunde vi dela en del upplevelser och de var skönt för oss bägge två tror jag. Man är då svart på vitt inte ensam om det som man upplever.
Lätt är det nog inte för någon. Och ingen pratar om det. Jag tycker att det är synd och att det fortfarande verkar vara så fult. Det pratas bara om det rosenskimrande. Inte om att det kan vara förvirrande, att man inte alltid knyter an på en gång samt allt annat som kan hända.
Då jag fått bra respons på att jag säger hur jag upplever saker och ting så kommer jag att fortsätta skriva här.
Det verkar som att min röst dels behövs både för mig samt för att andra ska kunna få se att deras tankar inte är konstiga.
Vidare kom vi in på annat, andras öden. Det har varit rätt många runt omkring där det har hänt så mycket. Det är inte en historia utan flera.
Då detta handlar om mig så tänker jag inte skriva om sånt här. Även om det handlar om bekanta så har dom inte valt att hamna på denna bloggen så jag kommer inte skriva om det.
Jag kan bara konstatera att barn inte är nåt som man bara "skaffar" som om man köper en ny t-shirt. Det är inte säkert att man för det första kan få barn, sen kan det hända en hel del på vägen som gör graviditeten svår, samt att det kan vara kämpigt efteråt när bebisen har kommit.
Att få J som hittills mår bra har gjort mej mer ödmjuk än jag trodde var möjligt. Jag är glad över varje dag som vi har det bra och han mår bra. Jag har blivit tusen gånger mer orolig att nånting ska hända M, J eller mig. Min högsta önska här i livet är att vi alla ska må bra och få vara friska.
Jag har fått som en extra hud på kroppen som är fylld med sensorer som vars uppgift är att se till att min lilla familj mår bra.
Vidare känner jag mer med andra mammor och deras barn. Man vet att det inte alltid är så lätt och har mycket mer överseende med det mesta. Sen ser man nånting som man tycker verkar knas så håller man det för sig själv, istället för att påpeka detta (om det inte är ren misshandel som man pratar om).
Barn är inte nåt man bara får och sen får behålla. det är en gåva som man får låna tillfälligt.
