Första besöket

Första besöket på MVC idag. Jag känner att jag har fått tur som har fått en bra barnmorska!
Hon ingav förtroende och jag känner mig trygg med henne. Har redan nu sagt att ag vill komma upp på förlossningen och tittat senare i graviditeten, just för att få bort så mycket rädsla gentemot förlossningen som möjligt och det ska hon ordna.

Vidare tog jag upp mina ätstörningar och vi pratade en stund om det. Hur det kan komma påverka mig och så. Här i stan har dom både en special enhet för det samt att blivande och nyblivna föräldrar får tillgång till psykologer.

Måste säga att detta positiva bemötande känndes väldigt gott och det har dämpat lite allmän oro hos mig. Överhuvudtaget så har jag nu börjat att landa i graviditeten. Jag har ju hittills haft tur och har än så länge inte fått några stora jobbiga biverkningar.
Men vi kan ju säga så här att Max har verkligen fått flytta fram sitt tålamod. Jag pendlar verkligen mellan alla lägen.
Jag säger bara så här, jag höll på att börja böla till 7th heaven, då kan ni ju tänka er hur illa det är ;)

En svår kamp

Kan säga att ångesten har lagt sig efter massa prat. Med Tove, Frida, med Elin och framförallt med mannen. Han säger att han inte trodde att jag skulle byta personlighet bara för att jag bär på pyret.

Att jag till min natur är skeptisk mot nya saker och att jag itne är så förtjust i förändringar. Vidare pratade vi om förväntingar och roller som prackas på en i vanliga fall. Nu kommer ju mammarollen in i mitt liv. Precis som att jag inte är nån main stram tjej så kommer jag ju inte att bli en main stream mamma heller.

Så nu accepterar jag att det inte känns rosenrött och jag försöker tänka att det är min graviditet och att jag faktiskt får känna precis som jag gör1 Varje upplevelse en individ har är personlig. Så nu slutar vi jämföra oss helt enkelt!

Vidare var det som mannen påpekade, egentligen varför ska man vara så jäkla glad? nio månader då man inte får äta vad man vill, eller dricka för den delen, massa humörsvängningar och som jag la till min kropp kommer aldrig att se desamma ut igen. Och nej jag är inte en sån som tycker att det "är det värt". Faktiskt inte!

En annan grej som också kommer att bli extremt jobbig för mig är just det att jag kommer gå upp i vikt. Dom säger ju att mammor med ätstörningar kan få det väldigt jobbigt och det märks nu kan jag säga. visst det är 0.8 kg upp men ändå så är det jobbigt. Därför pratar jag mycket om det med andra så att de ska veta om det.

Det som håller mig från att inte få total ångest och panik är att det inte är bra för pyret. Så tänker jag nu när jag blir stressad, att jag måste lugna ner mig, annars så mår pyret dåligt.

Bästa anti stress grejen ever. Faktiskt

Sen ett ljus i tunneln är att ju mer jag accepterar att jag inte behöver vara så jäkla glad, desto mer kan jag faktiskt glädja mig.

Det är en sån dag

Efter att maken gått till jobbet idag, så var det som att en fördömning brast över mig. Alla negativa känslor jag har kring graviditeten bara kom över mig och jag har spenderat det mesta av dagen med att gråta som besatt. Gråta över att jag inte tror att jag kommer att bli en bra mamma till pyret. Hur rädd jag är över vissa saker från min barndom och hur rädd jag är att jag skall överföra detta på pyret. På hur jag borde vara sådär glad över allting men inte är det. På hur orättvist det i sin tur är att vissa jag känner kämpar som djur över att få barn och själv så sa det bara poff och sen så var pyret här. Bara det borde ju göra mig glad. Men jag kan liksom inte glädjas.

På hur jag märker att jag blir missnöjd över att jag börjar gå upp i vikt, på hur jag märker att detta kommer att trigga ätstörningarna och göra att jag mår dålig över det.

På hur orättvist det är mot M. På att tänk om han var med en annan tjej som var glad över sånt här. Då hade han säkert fått barn mycket tidigare och säkert haft flera fina ungar vid det här laget. På hur hemsk det i sin tur får mig att känna mig.

idare tänker jag på hur jag har isolerat mig mer sen jag fick reda på graviditeten. Att jag inte vet vad jag ska prata med folk om för jag mår inte på topp direkt. På att just nu så vill jag inte berätta om det får jag kommer ju inte ens låta speciellt glad.

Och glädje ska man väl inte fejka eller hur?

På hur jag precis som Miranda säkert kommer att fejka mitt ultraljud.

På det hela taget känns det som att jag är känslokall och allmänt väldigt störd.

För så här ska man ju inte vara som blivande mamma. Man ska gå på små rosa moln och tycka att allt jobbigt man råkar ut för är "värt det" i slutändan.

Själv kan jag inte ens förmå mig att berätta för dom jag skulle vilja berätta för i rädsla att jag kommer börja lipa istället för att se glad ut.

Jag vet inte kanske beror det på att allting har gått så fort, kanske lite för fort och att jag ännu inte vant mig vid tanken.

Jag vet bara att ingenting känns riktigt oki och att det är riktigt svårt att prata om. Dels för att känslorna är förbjudna. Som tjej ska man inte känna så här, det är inte oki.

Man ska inte som jag gjort, gått och varit pissed över att man inte får dricka, eller att man inte får äta vad man vill. Man ska bara vara så glad och gå på små rosa fluff.

Själv verkar jag gå i nån slags grå lera där jag ibland får en puff av mamma känslor och tänker att herre gud tur att dom tittar fram. Det innebär ju att jag inte är helt jävla störd

Knäpp visst, men tydligen inte helt jävla störd

Alienen i magen

Nu verkar det som att den första ilskan över ett nytt vitt liv har lagt sig. Jag är inte längre superpissed över att jag inte får dricka en droppe. Jag börjar väl vänja mig helt enkelt.
I helgen gav jag alkoholfritt rött vin en chans. Fy attan så äckligt det var! Smakade som sur saft, låt bli om ni någonsin får iden! Däremot drack jag ett mousserande vin som var jättegott.
Smakade nästan som vin med alkohol i.
Nu har även boobsen lugnat ner sig och jag har inte ont längre. Däremot känns dom enorma. Två kupstorlekar upp på en vecka. Herre gud!

Däremot är pyret hungrig som en galen hyena. Vaknade 4.40 av att magen skrek av hunger. Det var bara upp och pilla i sig lite yoghurt och banan. Sen la jag mig och läste i mamma boken och tittade på M som låg och sov. Samma sak vid 8. Upp och äta, somna om för att vakna galet hungrig igen vid 11.
Jag kommer se ut som en rund bulle innan detta är över.

Annars då? Ja jag har ju inte berättat för alla än. Det är fortfarande väldigt tidigit så det är många som jag helt klart kommer att vänta med, alla dom av olika skäl. Det är ju också därför som jag låter denna blogg vara låst, fram tills vi är över den kritiska tiden. Då kommer jag att öppna upp bloggen . Tills dess är den som min egna lilla dagbok över hur det känns med pyret och så.
Pyret är nu förresten 4 milimeter stort nu och nu börjar hjärta, ögon och öra formas och pyret pch jag delar nu blodomlopp. Nu kommer det att hända mycket på kort tid kan jag säga

Det är konstigt det här

6/6

Det är skumt det här med att vara gravid. Det har liksom inte riktigt gått in i skallen än.

Att jag ska bli mamma. Mamma Y....

skumt är det riktigt skumt!

Risken att M kommer bli sken gravid känns överhängande. Han har redan blivit överbesyddande i 180.