Verkligt

Bebben sparkar mer och mer. Själv går jag och klappar magen jämt och ständigt och M säger att han aldrig sett mig se så glad över just magen.

I livet jobbas det på. Fast trött är jag! Stupar efter varje pass, så inga fler 6 dagars vecka utan avbrott för det orkar jag banne mig inte med mer.

Bara lite rensning kvar nu. Sen ska vi hoppa på förrådet igen och rensa ännu en gång.

Samtidigt så har nu ma fått för sig att hon ska dumpa massa grejer på mig. Som jag inte har plats för. Så soptippen och myrorna kommer att se mycket av oss framöver

Ultraljudet

Ultraljudet i måndags förändrade allt inom mig. Allt var bra med pyret. En frisk liten krabat som boxades och öppnade munnen och svalde vatten m.m.

Jag hade känt pyret sparka i lördags. H*n har en förmåga att göra det när jag är hungrig och inte äter på en gång. Sin mors barn, verkligen.

Jag grät över lycka att allting såg bra ut med bebben samt att moderkakan låg rätt. Höll Ms hand. Resten av dagen var jag nog bebis tokig (sorry K&P) för jag gick med ett stort leende på läpparna och bara log mot M hela tiden. Vi firade med lunch på indiska. Sen var det hem till K&P dricka drinkar och öl (alkoholfritt för min del) mysa i deras nya varma lägenhet. Dansa lite och sjunga lite lips och på kvällen blev det pizza vid deras lokala pizzeria som har italenska pizzor (as goda!)

Överhuvudtaget så är jag så glad över att våra bästa vänner vill vara med om den här stora omställningen som det kommer att innebära med en bebis. Ni har förgyllt allt och gjort det svåra för mig mycket lättare.

Överhuvudtaget är jag glad och tacksam över att jag har vänner i mitt liv, där vi följs åt. Är med varandras utvecklingar och intressen, även om våra liv inte ser likadana ut och våra intressen skiljer sig åt. Tror att jag lyckas pricka in många relationer som kommer att hålla livet ut.

Du hade verkligen rätt Anna bebben blir mycket verkligare efter ultraljudet. Tack för stöd och pepp =)

Vidare pratar jag och kollegan om hur vi måste ses sen och bli "lattemorsor" nu när vi har barn så nära varandra =) det har varit mycket bebisprat för oss och vi stöttar varandra på arbetsplatsen. Det är jätteskönt! Hon har många nyblivna mammor som hon känner, så nu ska hon introducera mig där. Blir bra det några att prata bajs och annat småföräldraskoj med så att ni andra slipper ;)

Så allt som har med bebbis samt hemarfixande går bra. På jobbet jobbar jag lika fort som en sömngångare (dvs där går det inte lika bra) och även studierna har inte varit på topp. Men nu då massa andra osäkerhetssfrågor håller på att reda ut sig, så ska jag se till att ge ett dagligt ryck där också! :)

Det är svårt idag

Idag har jag svårt att hålla hjärnspökena borta. På måndag är det ultraljud. Jag önskar att det vore idag så att jag slapp gå och våndas i 2½ dag till.

Så istället för plugg tänker jag idag satsa på rensning. För att få tiden att gå men även för att få nåt vettigt gjort. Phu!

Halv tid

Enligt barnmorskans beräkningar ska jag nu vara i halvtid. 20 veckor har gått och 20 kvar. Sen får vi se vad dom säger på ultraljudet. Annars då? Jo mindre och mindre ont, men vi får se när jag går på och jobbar. Men en sak i taget och den dagen den sorgen =)

Sen är jag nöjd över viktuppgången hittills. Den ligger nu på +5.3 kg. Helt inom det normala så jag är nöjd över det. Har kollat på forum och det är väldans olika. Hoppas nu att jag bara går upp 10 kg till =P så att det inte är så mycket att beta av sen. Men som sagt det verkar vara väldigt individuellt

En såndär bra dag. Tack vare er!

Jag har en riktigt bra dag idag efter allt elände! Något som jag har insett efter detta (även efter att jag nu suttit och läst lite kurslitteratur om counseling) är att jag har ett tydligt sorgemönster när det händer nåt i kroppen som jag inte direkt vet vad det är.

Först tar jag mig igenom alla moment som gör att jag får reda på vad det är. En kort stund efter detta är jag glad över diagnos, eller över att man kunnat utesluta att det är något allvarligt.

Men inte långt efter det blir jag rejält ledsen. Gråter och deppar, trots att jag precis fått reda på vad det är. Jag behöver böla ur mig allt samt prata ur mig det som hänt.

Så fort jag känner att allt är ur mitt hjärta kan jag börja lära mig att leva med vad det än är. Just nu är jag glad över att jag inte har mer ont och den smärta som jag får dagligen kan jag leva med. Vidare har jag sett smärt attackerna som ett tillfälle att öva andning och vara i nuet som man skall till förlossningen. Vidare tänker jag att alla får nånting i en graviditet. Ingen går skonad utan symptom genom detta.

Sen har jag ju alla underbara vänner som funnits där. Där jag har pratat i det oändliga. Ni är så fina att jag inte finner ord! det märks att ni känner mig så bra. Alla har sagt många olika kloka saker när jag varit på vrången. Ni är guld värd. För att inte tala om fina bloggkommentarer som uppmuntrar och värmer långt ner i själen

Vidare så piggas jag alltid upp av bästabästis hänget som var i lördags. Jag uppskattar verkligen att K och P hittar på massa roliga grejer med oss! Vi var ut till saluhallen i valbo och inhandlade middag. Jag och K delade på en chokladpaj på vägen hem. Sen var vi ut till Harkskär och åt årets godaste räkmacka. Sen mer handling och god middag med god bål samt Kentsingstar efter det.

Ni är bäst =)

Idag sitter jag i värmen orkar inte göra mer än plugga till tonerna av Winnerbäck. Men då och då tänker jag på allt vi ska göra här hemma till bebben kommer. På hur glad jag är att få barn med just M. Som lätt kommer att bli världens bästa pappa! Jag har fortfarande inga rosa drömmar om förlossningen eller första tiden med pyret. Men jag vet att trots att tvivlena kommer över mig att det är detta jag vill. I framtiden hoppas vi på jobb som vi trivs med. Att vi har råd både med katt, hund och radhus. Inget stort men ändå ett mera hem än vad lägenheten är nu.

Jag ser ett liv där vårat barn är en del av det liv som vi lever nu. Inte exakt men ändå att allt vi gör nu inte kommer att försvinna. Jag vet att det inte kommer att bli exakt som vi vill. Å andra sidan så har vi inte mega förväntningar på framtiden heller. Vi vill bara vara så lyckliga vi kan. Sen får vi se vad det kommer att innebära för just oss!

Inte Jinxa

Jag går just nu och fruktar ultraljudet med en stor fasa, samtidigt som jag bara vill att vi ska vara där nån gång.

Jag är nämligen rädd för följande

1. att barnet inte lever

2. att det ska vara så skadat att det inte kan få ett värdigt liv.

Vilket i sin tur skulle innebära (både 1 och 2)

3. Sen abort där man får föda fram barnet. En av mina största skräcker

Botemdlet mot allt detta är just nu att jag går omkring och är ju som mest arg.

Arg, orolig och nervös i kroppen.

Går ultraljudet bra har jag lovat mig själv att jag får köpa det allra första till bebisen. (sen är det inte säkert att jag vågar det ändå)

Skulle jag göra det nu och det visar sig att någonting är allvarligt fel på vårat barn så känns det som att jag har jinxat hela graviditeten.

Den mest negativa gravida i hela världen?

Nu är allting utrettt. Alla undersökningar och prover är tagna. Läget är att det är som det är. Jag kommer ha ont till och från resten av graviditeten och så länge det inte är konstant så kommer jag inte bli sjukskriven heller. Bara ta det lugnare. Vila. stanna upp. Blir spännande att se hur det går på jobbet.

Jag tänker på hur rädd jag var i helgen. Att det är nåt fel på pyret, nåt fel på mig.

Nu när jag vet vad som är fel så känns det trots det inge vidare.

Vet inte om det är hormonerna eller vad det är men den där glada känslan över graviditeten tycks liksom aldrig infinna sig helt i mitt liv. Här är det mest oro inför kommer jag kunna jobba som det är tänkt? Kommer jag fixa den hemska förlossningen utan att bli galen? Kommer jag bli världens sämsta mamma? Vill jag verkligen det här?

Allt det där som man aldrig får läsa nånstans, som gör att jag blir mer ledsen och olycklig.

Ska jag i alla lägen i mitt liv behöva känna att jag står utanför?

Aldrig tänker samma, lika?

Vart fan är happy hormonerna när man behöver dom???

Omprioriteringar

Ju längre tiden går i graviditeten desto mer medveten blir jag. Om att jag bär på en liten person.

Desto räddare blir jag när nånting inte är som det ska. Maken håller huvudet kallt. För mig är det svårt, så svårt. Och konstigt vore det annars. Det är inte hans kropp och vad han gör som påverkar en annan liten person indirekt. Att bära och ta hand om ett barn i sin kropp, sluta äta sånt man tycker om, ta hand om sig själv både psykiskt och fysiskt så gott det går är nog lätt det mest oegoistiska jag gjort hittills i mitt liv.

En del tycker att det är egoisitiskt att skaffa egna barn då det finns oönskade barn som ingen vill ha och som ingen vill ta hand om. Jag kan lätt köpa det resonemanget och förstå varför man tycker det. Men däremot anser jag inte att någon kan ta ifrån den oegoistiska handling det är att bära på ett barn och se till den individens bästa.

Update

Smärtan har gått ner men är inte helt över. Så nu har jag ringt ett jour nummer i Uppsala som jag fick av den trevliga sköterskan. Så nu är det bara min favorit kvar. Att vänta på att bli uppringd.

Så nu hoppas jag på bra besked. Är mer än måttligt trött på att ligga i sängen. Så försöker man att inte känna efter utan bara sysselsätta sig med något.

Sen vetskapen om att man inte vet om det är nåt fel, om sånt här händer, vågar jag mig på att gå utanför dörren osv.

Allt sånt jag inte försöker att tänka på har lett till att Bones boxen snart är slut. Samt att jag snart har sett en hel säsong med "Australians next topmodel".

Att det blir bättre är ju tummen upp. Men helt fri från oro är jag inte.

Rädd

Efter en skön promenad igår med bästis så fick jag rejält ont i underlivet. Men eftersom jag är som jag är så tänkte jag att ,det säkert går över om jag sover. Icke! gjorde ont att ligga på sidan, gjort ont till och från när jag står böjer mig framåt, tog på byxorna etc. Så när kollegan kom till jobbet så ringde jag sjukvårds rådgivningen, då barnmorskemottagningen hade stängt.

Sjuksköterskan kollade upp med en barnmorska, som nu har ordinerat mig vila. Inte springa omkring, eller stå som jag gör i jobbet. Hem till sängen helt enkelt. Blir magen hård, om jag får blödningar eller om smärtan inte går över, så ska jag höra av mig igen.

Jag kan ärligt säga att detta är första gången jag varit riktigt skraj i min graviditet.

Den proffsiga och snälla sköterskan gav även ett nummer till Uppsala dit man kan ringa dygnet om så att man alltid kan få tag på en barnmorska om det händer någontning.

Så nu har jag varit hemma sen 11. ligger i sängen kollar serier och försöker bara slappna av. Var även tvungen att ringa mamma doktor. Hon tror att det är nerver som kommit i kläm i kombinationen med värmen.

Känns bättre nu då jag kan ligga på sidan utan att ha ont, men jag har ont fortfarande.

Så nu är jag sjukskriven veckan ut. Tjoho!