Dags

Det är dax för mig att prova att ta en natt själv med J.

Det ger mig sån enorm ångest samt att det känns som att jag måste typ fixa detta på en gång.

Jättedumt jag vet. Ska prata med psykologen idag om det. Samt prata med M om det.

Nåväl, vill att alla ska veta att trots den ångest som kommer m.m. så går det framåt.

Jag tycker att det är jobbigt att J gråter i situationer som är nya då blir jag orolig. Men hans hungervrål som är utan dess like har jag förlikat mig med, för nu är jag van vid det.

Vidare måste jag bli bättre på att lägga ifrån mig honom och lyckas få honom att sova vidare själv. M är bra på det. För egen del så går det sådär.

Två tunga grejer (känns det som)

Fast vi har hittat svaret på en grej. Nämligen nätterna. M slipper gå timme ut och timme in med honom samt småmata J. det var inte mat den lille ville ha utan tröst. Så nätterna borde gå bra. Då han gärna sover tre timmar i stöten, sen vill han ha mat och blöjbyte.

Sen är det som alltid, nånting kan kännas superläskigt innan man testat och sen när man har provat så känner man sig stolt. Oavsett hur utkommen har blivit

Bra dagar och dåliga dagar

Jag har haft ett gäng med riktigt bra dagar nu. Så idag kom det, dipp dagen. Är mera gråtmild och lite avstängd känslomässigt. Samt lite smått oroad inför den där framtiden. Men så är det juh. Jag vet ju om att dessa dagar kommer, inget konstigt med det!

Var till doktorn igår och har blivit sjukskriven en månad nu. Inte för långt men inte för kort heller som doktorn sa. En dag, en vecka i taget. Små små myrsteg framåt helt enkelt.

Nuet har nog aldrig varit så påtagligt som det är just nu i våra liv. Men det blir bättre över lag. Jag mår bättre och ser friskare ut. Men det går inte fort och jag har den inställningen att jag vet att det kommer att ta tid. Det får faktiskt göra det! det blir ljusare ute och vi går mer och mer från det mörka vinterhalvåret och in i det ljusa. Faktiskt!

Så nu är det bara att hoppas att jag får några pengar från FK. Men som sagt en sak, en dag i taget.

Tack

Vill bara tacka för alla fina kommentarer här på bloggen, har även fått några på feejan.

det värmer det ni skriver, något så oerhört så ni anar inte!

Ska till doktorn på måndag för att kunna bli sjukskriven då jag känner att jag inte kan ta hand om J själv än. Trots det så går processen framåt och det är skönt. Jag vet att vi kommer igenom detta.

Humlan: tack för din fina kommentar! Dock tror jag inte att det är sköldkörteln för min del utan massa gammal skit som har dragits upp som jag trodde jag var klar med som påverkar min relation till J. Det psykologen och jag har pratat om, samt att det hjälper att gå hos henne får mig att tro att det beror på det, jag gick hos henne även sent i graviditeten, hade nog behövt gå där långt tidigare därav kan det ha blivit denna dipp (+mongona på BB har vi kommit fram till!)

Vidare så har jag inte kunnat anknyta till mitt barn i graviditeten så J och jag ligger lite efter med detta. Sorligt men helt sant.

Frida: har kollat upp det där och det verkar som att jag blir sjukskriven samt att M får ta föräldradagar då vårat barn är såpass litet. För oss spelar det mindre roll, huvudsaken är att vi får in pengar så att vi kan betala räkningarna och mat, blöjor samt ersättning till J. Några andra krav på tillvaron har vi verkligen inte just nu. Ja att jag ska bli frisk såklart.

Det går framåt och jag mår så sakta bättre, men med dippar och tillbaka några steg.

Idag är det sol och vi ska till BVC. Jag vet att det allra allra värsta är bakom oss nu är det bara att fokusera på nuet. Det kommer att bli bra, bara vi får lite tid

Långsamt

Det går långsamt framåt i myrsteg, för att sedan hoppa två steg tillbaka.

Mest ångest just nu har jag över att vara själv. Tror inte att det kommer att bli så på direkten.

Jag känner mer och mer igen mig när vi är två om ansvaret. Men när jag är själv med J kommer tårarna och ångesten och mörka tankar.

Nog för att jag inte trodde att det skulle vara lätt att skaffa ett barn. Men att jag skulle må så här, det trodde jag verkligen inte

Jag kommer ut

Livet är varken babys rosa eller bebis blått hemma hos oss.

Förlossningen gick bra, den skulle jag kunnat gjort om 3 gånger om, i jämförelse med BB.

BB var det största helvetet hittills i mitt liv. Jag blev som 15 år igen bara grät hela tiden. Lille J kunde inta amma mig och personalen bara väckte en när vi sov, drog i brösten och såg inte att här har vi en mamma som mår mycket, mycket dåligt.

När vi väl kom hem så eskalerade det hela och jag kännde det som att jag ville bara dö.

Låg och skulle sova och det enda som kom i mitt huvud var att jag ville bara dö, samt enorm ångest.

Det blev akut samtal till psykologen som satte in extra tid, det har varit gråt hos BVC sköterskan som absolut tyckte att jag skulle sluta amma. Jag berättade att jag ville kasta mig från balkongen när jag satt och ammade J.

Nu har jag psykologsamtal en gång i veckan, träffar fina BVC sköterskan en gång i veckan. Sen igår så går jag även på antidepressiv medicin och fick även insomningstabletter. Skall även ringa deras psykosocialateam, med en specialsjuksköterska på måndag som jag kan få stöttning av.

Jag har ingen livslust, ingen matlust, utan här får jag sitta och tvinga i mig mat och det är bara jättejobbigt att äta, maten bara växer i munnen på mig. Ångest varje dag och emellanåt svårt att sova. Uppepå det så nu när jag har börjat med medicinen så gråter jag väldigt ofta om dagarna, då man får en dipp innan det börjar bli bättre. Vidare funderar jag över hur det ska gå i framtiden. Hur ska jag fixa att M går tillbaka till jobbet?

Jag känner mig som världens sämsta mamma, känns som att J borde haft nån annan som mamma och det känns som att M borde leva med nån annan än mig. Nån som fixar sånt här och vill ha tre ungar med honom.

Jag har även rastat i vikt och gått ner 13 kg av dom totalt 14.5 som jag gick upp under graviditeten. Då Jag fortfarande får mjölk från brösten så är produktionen fortfarande igång, samt förbränningen också. Så jag är konstant hungrig men vill ju som sagt inte äta.

Allt runtomkring känns som en parantes och det enda jag vill är att få bli frisk från förlossningsdeperessionen.

Först hade jag tänkt att jag skulle mörka, men jag orkar inte mörka hur jag mår. Jag skriver det inte på FB men frågar nån som står mig hyfsat nära så säger vi som det är.

Vem vet kanske nån därute som läser bloggen känner igen sig? Att det kan hjälpa nån att veta att man inte är ensam om detta helvete som detta är?

Jag vill inte må så här. Jag vill bara att jag ska sluta må så här och kunna finnas till för min familj till 100%, inte som det är nu när allting sker på trekvarten.

Men här är vi nere i hålet och nu börjar den långa resan om att kämpa sig upp.