Det är som att alla normala filter som jag har haft kring mina känslor bara har tagits bort av nån.
Jag är sentimental och bölar lättare än någonsin annars. Uppe på det börjar en slags egocentrisk känsla lägga sig över mig.
Att jag är en hormonboll som bara bölar är väl en sak. Men att egocentrismen kommer fram gillar jag inte.
Uppå på det är jag totalt fjortis kär i M.
Kan titta på honom med en blick av beundran, ibland bölar jag för att han är så snäll som är med mig, ofta är jag skiträdd över att han ska lämna mej. Eller så är jag trött, arg och fly förbannad på honom och han är bara dum.
Känns som en blandning mellan att vara ett litet småbarn, i tonåringen och ha mens samtidigt.
Igår efter att vi knallat sthlm runt, haft det gör mysigt. Börjar jag attackböla i kungsträdgården. (tack och lov att jag hade solglasögon på mig!)
-Vad är det undrar M?
-Jag är lite ledsen nu snörvlar jag fram
-Varför det vi har ju haft det så bra?
-För att jag inte orkar lika mycket nu när jag är gravid.
För så är det. En varm dag i sthlm, kräver både stödstrumpor, fotriktigaskor och kläder som är sköna mot magen. Att jag får vila mycket mycket oftare än vad jag är van vid, samt att jag behöver få kränga upp benen högt emellanåt. Ont i fötterna och tung i underlivet.
Vidare har jag börjat inse hur jobbigt det måste vara att vara riktigt tjock. Att inte orka lalla runt utan massa pauser.
Jag ska tänka på det när det är dags att börja gå ned i vikt på allvar. Tänka på hur mycket mer jag orkar med i mitt liv, på hur mycket friskare jag kommer att vara längre. Att göra det för att vara snygg, känns just idag sekundärt.
Med andra ord. Jag längtar redan nu tills det bara är jag i min kropp
