Det ger mig sån enorm ångest samt att det känns som att jag måste typ fixa detta på en gång.
Jättedumt jag vet. Ska prata med psykologen idag om det. Samt prata med M om det.
Nåväl, vill att alla ska veta att trots den ångest som kommer m.m. så går det framåt.
Jag tycker att det är jobbigt att J gråter i situationer som är nya då blir jag orolig. Men hans hungervrål som är utan dess like har jag förlikat mig med, för nu är jag van vid det.
Vidare måste jag bli bättre på att lägga ifrån mig honom och lyckas få honom att sova vidare själv. M är bra på det. För egen del så går det sådär.
Två tunga grejer (känns det som)
Fast vi har hittat svaret på en grej. Nämligen nätterna. M slipper gå timme ut och timme in med honom samt småmata J. det var inte mat den lille ville ha utan tröst. Så nätterna borde gå bra. Då han gärna sover tre timmar i stöten, sen vill han ha mat och blöjbyte.
Sen är det som alltid, nånting kan kännas superläskigt innan man testat och sen när man har provat så känner man sig stolt. Oavsett hur utkommen har blivit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar