Förlossningen gick bra, den skulle jag kunnat gjort om 3 gånger om, i jämförelse med BB.
BB var det största helvetet hittills i mitt liv. Jag blev som 15 år igen bara grät hela tiden. Lille J kunde inta amma mig och personalen bara väckte en när vi sov, drog i brösten och såg inte att här har vi en mamma som mår mycket, mycket dåligt.
När vi väl kom hem så eskalerade det hela och jag kännde det som att jag ville bara dö.
Låg och skulle sova och det enda som kom i mitt huvud var att jag ville bara dö, samt enorm ångest.
Det blev akut samtal till psykologen som satte in extra tid, det har varit gråt hos BVC sköterskan som absolut tyckte att jag skulle sluta amma. Jag berättade att jag ville kasta mig från balkongen när jag satt och ammade J.
Nu har jag psykologsamtal en gång i veckan, träffar fina BVC sköterskan en gång i veckan. Sen igår så går jag även på antidepressiv medicin och fick även insomningstabletter. Skall även ringa deras psykosocialateam, med en specialsjuksköterska på måndag som jag kan få stöttning av.
Jag har ingen livslust, ingen matlust, utan här får jag sitta och tvinga i mig mat och det är bara jättejobbigt att äta, maten bara växer i munnen på mig. Ångest varje dag och emellanåt svårt att sova. Uppepå det så nu när jag har börjat med medicinen så gråter jag väldigt ofta om dagarna, då man får en dipp innan det börjar bli bättre. Vidare funderar jag över hur det ska gå i framtiden. Hur ska jag fixa att M går tillbaka till jobbet?
Jag känner mig som världens sämsta mamma, känns som att J borde haft nån annan som mamma och det känns som att M borde leva med nån annan än mig. Nån som fixar sånt här och vill ha tre ungar med honom.
Jag har även rastat i vikt och gått ner 13 kg av dom totalt 14.5 som jag gick upp under graviditeten. Då Jag fortfarande får mjölk från brösten så är produktionen fortfarande igång, samt förbränningen också. Så jag är konstant hungrig men vill ju som sagt inte äta.
Allt runtomkring känns som en parantes och det enda jag vill är att få bli frisk från förlossningsdeperessionen.
Först hade jag tänkt att jag skulle mörka, men jag orkar inte mörka hur jag mår. Jag skriver det inte på FB men frågar nån som står mig hyfsat nära så säger vi som det är.
Vem vet kanske nån därute som läser bloggen känner igen sig? Att det kan hjälpa nån att veta att man inte är ensam om detta helvete som detta är?
Jag vill inte må så här. Jag vill bara att jag ska sluta må så här och kunna finnas till för min familj till 100%, inte som det är nu när allting sker på trekvarten.
Men här är vi nere i hålet och nu börjar den långa resan om att kämpa sig upp.
Du är inte ensam! Jag har pratat med flera mammor i min närhet som kände precis som dig, men de överlevde och deras barn är nu flera år.
SvaraRaderaDet verkas som alla mer eller mindre får en kris/depp efter förlossningen, såklart är den olika stor för alla människor men nästan ingen verkar slippa undan helt.
En av mina vänner som är otroligt kompetent på alla plan i livet är chef mm berättade hur hon varit rädd, känt sig som en dålig mamma, inte trott hon skulle klara av det, fått massa konstiga tankar osv... men det gick man växer med uppgiften. *kramar om*
Goa vännen! Det är inte ovanligt att få förlossningsdepression, hoppas medicinen snart kan få dig att känna dig lite bättre snart. Vad jag funderade på är om inte M kan få vara hemma med J så att du kan vara sjukskriven en tid till du känner dig bättre. M behöver inte ens plocka av föräldradagarna om han är hemma, utan han vabbar isf om du är sjukskriven, det ska man ha rätt till när den som är ordinarie vårdare för stunden av en eller annan anledning inte kan vårda barnet.
SvaraRaderaVidare undrar jag varför du inte fått hjälp med att få stopp på mjölkproduktionen om du inte ammar? Det finns tabletter att få om man valt att inte amma, så slutar det, jag fick såna efter Melker för att stoppa mjölkproduktionen.
Jag hoppas du snart mår bättre och får tillbaka lite livsglädje! Kom ihåg att vi är många som tycker mycket om dig, hur du än mår. Var rädd om dig! Kram