En svår kamp

Kan säga att ångesten har lagt sig efter massa prat. Med Tove, Frida, med Elin och framförallt med mannen. Han säger att han inte trodde att jag skulle byta personlighet bara för att jag bär på pyret.

Att jag till min natur är skeptisk mot nya saker och att jag itne är så förtjust i förändringar. Vidare pratade vi om förväntingar och roller som prackas på en i vanliga fall. Nu kommer ju mammarollen in i mitt liv. Precis som att jag inte är nån main stram tjej så kommer jag ju inte att bli en main stream mamma heller.

Så nu accepterar jag att det inte känns rosenrött och jag försöker tänka att det är min graviditet och att jag faktiskt får känna precis som jag gör1 Varje upplevelse en individ har är personlig. Så nu slutar vi jämföra oss helt enkelt!

Vidare var det som mannen påpekade, egentligen varför ska man vara så jäkla glad? nio månader då man inte får äta vad man vill, eller dricka för den delen, massa humörsvängningar och som jag la till min kropp kommer aldrig att se desamma ut igen. Och nej jag är inte en sån som tycker att det "är det värt". Faktiskt inte!

En annan grej som också kommer att bli extremt jobbig för mig är just det att jag kommer gå upp i vikt. Dom säger ju att mammor med ätstörningar kan få det väldigt jobbigt och det märks nu kan jag säga. visst det är 0.8 kg upp men ändå så är det jobbigt. Därför pratar jag mycket om det med andra så att de ska veta om det.

Det som håller mig från att inte få total ångest och panik är att det inte är bra för pyret. Så tänker jag nu när jag blir stressad, att jag måste lugna ner mig, annars så mår pyret dåligt.

Bästa anti stress grejen ever. Faktiskt

Sen ett ljus i tunneln är att ju mer jag accepterar att jag inte behöver vara så jäkla glad, desto mer kan jag faktiskt glädja mig.