Det är en sån dag

Efter att maken gått till jobbet idag, så var det som att en fördömning brast över mig. Alla negativa känslor jag har kring graviditeten bara kom över mig och jag har spenderat det mesta av dagen med att gråta som besatt. Gråta över att jag inte tror att jag kommer att bli en bra mamma till pyret. Hur rädd jag är över vissa saker från min barndom och hur rädd jag är att jag skall överföra detta på pyret. På hur jag borde vara sådär glad över allting men inte är det. På hur orättvist det i sin tur är att vissa jag känner kämpar som djur över att få barn och själv så sa det bara poff och sen så var pyret här. Bara det borde ju göra mig glad. Men jag kan liksom inte glädjas.

På hur jag märker att jag blir missnöjd över att jag börjar gå upp i vikt, på hur jag märker att detta kommer att trigga ätstörningarna och göra att jag mår dålig över det.

På hur orättvist det är mot M. På att tänk om han var med en annan tjej som var glad över sånt här. Då hade han säkert fått barn mycket tidigare och säkert haft flera fina ungar vid det här laget. På hur hemsk det i sin tur får mig att känna mig.

idare tänker jag på hur jag har isolerat mig mer sen jag fick reda på graviditeten. Att jag inte vet vad jag ska prata med folk om för jag mår inte på topp direkt. På att just nu så vill jag inte berätta om det får jag kommer ju inte ens låta speciellt glad.

Och glädje ska man väl inte fejka eller hur?

På hur jag precis som Miranda säkert kommer att fejka mitt ultraljud.

På det hela taget känns det som att jag är känslokall och allmänt väldigt störd.

För så här ska man ju inte vara som blivande mamma. Man ska gå på små rosa moln och tycka att allt jobbigt man råkar ut för är "värt det" i slutändan.

Själv kan jag inte ens förmå mig att berätta för dom jag skulle vilja berätta för i rädsla att jag kommer börja lipa istället för att se glad ut.

Jag vet inte kanske beror det på att allting har gått så fort, kanske lite för fort och att jag ännu inte vant mig vid tanken.

Jag vet bara att ingenting känns riktigt oki och att det är riktigt svårt att prata om. Dels för att känslorna är förbjudna. Som tjej ska man inte känna så här, det är inte oki.

Man ska inte som jag gjort, gått och varit pissed över att man inte får dricka, eller att man inte får äta vad man vill. Man ska bara vara så glad och gå på små rosa fluff.

Själv verkar jag gå i nån slags grå lera där jag ibland får en puff av mamma känslor och tänker att herre gud tur att dom tittar fram. Det innebär ju att jag inte är helt jävla störd

Knäpp visst, men tydligen inte helt jävla störd