Bebis känslor

Jag tänker att det är tur att hormonerna tar hand om så mycket i kroppen. Känslor och dylikt. Ivaf för en blivande mamma som mig, som inte tycker om barn rent generellt. Jag erkänner att jag alltid har tyckt att bebisar varit söta, men dom har banne mig inte slagt hundvalpar, kattungar eller marsvinsbebisar. Inte det minsta.
För ett tag sen när jag ocn M var på stan och såg en unge i 10-års åldern så konstaterade vi att dom inte är speciellt söta i den där åldern. Skönt att han också sa det, jag är inte ensammen liksom.
Så här är det. Jag tycker inte om barn rent allmänt. Har aldrig gjort. Punkt. När alla omkring mig när jag var fjortis pratade om att dom ville jobba mjed barn så kännde jag bara rysningar av obehag. Så är det jag är en onaturlig en. Däremot har jag alltid kommit bra överrens med vuxna och äldre människor. Där funkar det liksom.
Dock är det en helt annan sak med barn vars föräldrar som jag har en relation med. Då skaffar jag det också med barnet. Klart jag är nyfiken på den lille då.
Det är därför det är så roligt att jag får den här reaktionen nu:
Nu när jag ser en bebis på bild eller i verkligheten så märker jag hur jag drar på smilbanden på riktigt. Hur det framkallar känslor i kroppen som jag inte trodde fanns.
Som sagt det är tur för pyret att hormonerna och kroppen fixar en del. Stackars liten annars!
För M är det segt att det tar 9 månader att få en bebbe. I mitt fall är det nog nödvändigt för att jag ska bli en bra mamma.