Jag tänker på hur rädd jag var i helgen. Att det är nåt fel på pyret, nåt fel på mig.
Nu när jag vet vad som är fel så känns det trots det inge vidare.
Vet inte om det är hormonerna eller vad det är men den där glada känslan över graviditeten tycks liksom aldrig infinna sig helt i mitt liv. Här är det mest oro inför kommer jag kunna jobba som det är tänkt? Kommer jag fixa den hemska förlossningen utan att bli galen? Kommer jag bli världens sämsta mamma? Vill jag verkligen det här?
Allt det där som man aldrig får läsa nånstans, som gör att jag blir mer ledsen och olycklig.
Ska jag i alla lägen i mitt liv behöva känna att jag står utanför?
Aldrig tänker samma, lika?
Vart fan är happy hormonerna när man behöver dom???
Jag tror jättemånga tänker som dig men eftersom det inte är "ok" så håller dom tyst. Man ska ju liksom vara glad och lycklig hela tiden allt annat är förbjudna känslor. Jag har ju inte varit gravid men jag skulle alldeles säkert känna precis som dig! Helt normalt tycker jag då.
SvaraRaderaHej, trist att du känner dig orolig, den värsta oron lades för mig när barnet började sparka, då knöt jag an till barnet på ett helt annat sätt. Kanske kan vara bra att prata m din barnmorska hur du känner för jag garanterar dig att du inte är den första som känner som du. Sen kan jag tyvärr säga att så fort bebisen var född så föds en ny oro, en livslång oro för allt möjligt. Man får lära sig leva m det, men samtidigt får man igen så mkt kärlek så det övervägs (lät lite klyschigt det där men så är det). Kram till dig o den lilla
SvaraRadera