Kärlek

Jag jobbar på med mina nätter. Hade enorm ångest inför den första. Nu sover jag en stund på kvällen och kommer sen upp tidigare och tidigare för att lösa av M och se till att jag sover när J sover. Det går framåt, helt enkelt. Däremot är jag kass på att lägga honom själv. Måste verkligen jobba på dessa två saker.

Vi har enorm tur. Pluppen sover när vi släcker ned runt 22 och sover 3-4 timmar med mat samt blöjbyte på nätterna efter så lång tid fram till 10-11. Visst det kan ändra sig när som helst, jag är bara tacksam över hur det är nu. Han har lärt sig att är det mörkt och vi är tysta så somnar man om. Sen på dagarna är han en aktiv och social kille som lätt blir uttråkad. Så jag roar honom med nyinköpta baby gymmet, vi dansar, han får ligga lite själv, vi lallar runt i lägenheten samt att jag försöker få till en sväng med vagnen när vädret tillåter.

Jag har nu kommit till det stadiet att jag älskar honom och jag älskar att vara med honom.

När han vaknar för första gången på riktigt på morgonen är han jättemysig. Glad och nyfiken på omgivningen och ljuset ute. Jag satt och matade honom i veckan kikade ner i hans ögon sa att jag älskade honom och började gråta av lycka över att den känslan inte tog längre tid på sig.

Jag är enormt tacksam att depressionen har gått ut över mig och hur jag känner, än att den skulle innebära att jag inte har velat vara alls med J. Så tacksam...

Vi börjar även få till maten. Nu kämpar vi och ger inte efter som vi gjorde ett tag. Så tidigast var 3:e timme blir det mat, helst var 4:e då han ju är ersättningsbarn. På nätterna är det inga problem alls, det är på dagarna man ibland får underhålla och hitta sätt så att underhålla honom tiden ut.

Vidare har jag fått svar varför jag var så neggig och gnäll i graviditeten samt varför jag har en tendens att projicera så mycket på J.

Insikterna gör ont, men dom är nyttiga. Det har gjort att jag sovit illa ett par nätter och ätit dåligt, men nu är jag lite mera "tillbaka".

Medicinen har kickat igång och på samtalen med psykologen så går vi verkligen på djupet. Det är som sagt smärtsamt, men otroligt viktigt att jag gör det.

När det känns för tungt så använder jag J som motivation till varför jag gör detta. När det inte räcker att jag gör det för mig.

Sen hur det är att vara förälder och ha barn hade jag verkligen inte kunnat föreställa mig eller ha massa förväntningar på. Jag har hittat en nyvunnen respekt för andra föräldrar och ser på dom med ett nytt ljus. Det är svårt, för man vill ju göra det som är bäst för den lille.

Att det skulle göra fysiskt ont i mig när min son skriker trodde jag aldrig. Jag mår kasst när jag inte kan hjälpa honom på en gång.

Det är helt enkelt mycket roligare, omtumlande, svårare och man har definitivt lite egen tid samt partid. Egen tid förr var en heldag med nånting, nu kan det vara en dusch, få vara på toaletten själv eller att man fick äta en hel frulle med varmt kaffe medans pluppen roar sig själv. Par tid är en stulen kyss och vuxenprat när det passar.

För att inte tala om att blogga, det händer inte ofta.

Men det går framåt allting går framåt och blir bättre. Fyra steg framåt och ett tillbaka. Tids nog så kommer den här tiden som varit jobbig att vara över.

Det måste bara få ta den tid det tar.