En öppen känslokanal

Just nu verkar jag vara som ett öppet sår i graviditeten. Bölar för verkligen ingenting och tycker att det mesta är lite grått och trist just nu.
Vi var till barnmorskan igår och hon sa att jag behöver ta tag i det där psykologsamtalet. Så idag har jag äntligen ringt och dom hör av sig om en tid. Ett samtal som jag har dragit på.
Känndes konstigt när barnmorskan stod över mig innan hon skulle kolla bebis hjärtslag och sa att jag varit med om mycket och menade på att det inte skall ignoreras.
Själv ser jag det inte så jag brukar fokusera på allt det bra som jag varit med om allt som varit positivt. Vidare så jämför jag även mig med dom som har haft det värre och dom som jag vet har det mycket tuffare. Jag har liksom ingen anledning att klaga.
Men det är ju lite så att stora omställningar i livet drar fram annat som ligger och gnager som man inte riktigt är klar med. Inget jag tänker blogga om för för mig så är det för personligt.
Men jag inser att jag och psykologen som jag ska träffa har en hel del att prata om.

Vidare vill jag tacka fina Sassi för samtalet häromdagen. Jag blev verkligen stärkt. Det är så fint att ha människor runtomkring som tror och stöttar när jag är liten och svag och fundersam över hur f*n jag ska klara av vissa bitar.
Nej nu ska jag hoppa in i duschen och ta på mig min fina nya tunika och lite smink, för jag ska träffa bästaste Elisabeth på stan för lunch. Sen behöver jag komma ut i solljuset också. Jag blir ju alltid mer deppig på hösten, så då gäller det att jag får i mig solljus