Saker jag inte ber om

Nu när jag är på en arbetsplats där det finns äldre kvinnor som har barn dom är betydligt äldre än mig så kommer dom dom här kommentarerna som man inte bett om.
Den klassiska små barn små problem stora barn stora problem. Suck!
Ja för det är ju inga små problem att små barn är så sköra att de kan fp sjukdomar som kan ta livet av dom, att man som förälder har störd sömn de första 3 åren, samt i slutet på graviditeten. M.m
Jag säger som lillasyster. Små barn vissa problem stora barn andra problem. Men det är väl så att sömnlösa nätter och farliga sjukdomar har man glömt?
Sen häromdagen blev jag upplyst om att min J inte behöver äta vänlig om nätterna och att det bara är att sluta. Haha ja det är säkert så, men än ser jag inte det som ett problem.
När jag ser det och när bi är mer stabila så kommer vi att ta tag i det. Det roliga med dessa kommentarer var att jag inte ens hade bett om nåt råd. Och vet ni vad, råd som jag inte bet om dom skiter jag faktiskt i!
Byt med mig en månad och ta gärna en vecka då lillen är sjuk. Då tror jag nog att dessa åsikter omvärderas ;-)
Och med detta menar jag inte att man ont har några problem med större barn, jag tror bara att problemen är olika. Men det känns litegrann som att jämföra äpplen och apelsiner. Det är min åsikt

Dom flesta mammor

Använder sin egentid till just egentid. Dom tränar, träffar kompisar, festar eller gör annat sånt där som man inte kan göra så ofta nuförtiden.
Så vad gör jag: Jag pluggar om hörapparater :P

Åhhhhhhh.......!!!!!!

Efter en natt utan vettig sömn så är jag mer less än någonsin. De senaste veckorna har varit jobbiga. Liten in och ut på akuten två gånger på en vecka, sen sov han dåligt i en vecka, vaknade 1 gång varje timme, mensvärk from hell 2 gånger på raken, munsår för mig x2, varit på väg att bli sjuk x3. Skrivit tenta, gått och oroat mig för tenta. Fick äntligen bra besked på den, så då blev jag helt slut av det. Har haft massa tankar att reda upp i skallen. Så en natt där jag först inte kan sova för M snarkar, grannarna har fest och liten sparkar på mig, resulterar i att jag la mig på soffan med liten. Då vaknade liten en gång i timmen och var arg. 05.30 fick jag nog, la honom i sängen inne hos M trots att han skrek och la mig med efter ett glas vatten och ett toa besök. Sen fick jag sova till 7. Jippi! En natt utan sammanhängande sömn överhuvudtaget uppe på allt det andra gör mig arg som ett bi. Sen sömnen kan jag hantera men nu har jag fått ont i ryggen också av allt nattkonkande med J i dåliga ställningar.

Så nu vill jag att klockan ska bli 12 så att maken får ta över stafettpinnen på J!!!

och du som tänker skkriva nåt om att så är det att ha småbarn, bespara dig själv för du kommer bara få ett jävligt argt svar tillbaka. Lägg din energi på nåt annat tack!!!

Hur orkar folk?

Domdera om det braiga och fantastiska med amning och att alla kan få det att funka. News flasch nej alla kan inte amma. Punkt! Sen detta tjat om att det är det bästa för barnet. Nehe va??? har jag aldrig hört.... klart det är det det behöver man inte trycka ned i halsen på de där det inte fungerar. Alla vet att det är bäst att amma, precis som alla vet att vi mår bra av att äta ett ½ kilo fukt och grönt varje dag, röra på oss, inte har midjemåttt på över 88 cm (eller hur det nu var).

Precis som att alla vet att droger, cigaretter och alkohol är dåligt för oss.

Trots det väljer folka att idka sånt. Trots att det inte är "det bästa".

Dessa amningsnazister står mig upp i halsen och aldrig får man säga nåt bra om ersättning.

bara därför tänker jag lista tre riktigt bra saker med ersättning

-du vet hela tiden hur pass mycket mat ditt barn får i dig. Vilket är riktigt bra när dom är /har varit sjuk och sen skall äta upp sig igen

-du kan lämna barnet till vem du vill för han/hon kan mata barnet med flaska bara du visar hur.

-ofta får man som förälder sova bättre på nätterna då ersättningen mättar. Och ja det stämmer om jag jämför med de flesta jag känner som ammat.

Sen nej det är inte det bästa för alla men det är det bästa för oss!

Vidare förstår jag inte människors hets och ideer kring att lägga sig i hur andra väljer att fördela sina föräldra dagar. Jag tror att alla har sin egen anledning till att man väljer att göra på ett visst sätt. Man gör det som funkar bäst för sin familj. Sen dom som tycker att man ska dela 50% 50 och propsar det på dom som det knappt skulle gått runt för har nog aldrig behövt vända på varenda krona. Här pratar jag om par som tillsammans lever på existens minimum.

Sen att det för oss kommer att bli ungefär 50% 50% och att vi lever snålt, det är en helt annan femma. Vi lever snålt, men jag kan ta en kaffe och lunch på stan då och då det är inte samma sak!

Sköt dig själv och skit i andra tack!

Sen måste jag bara passa på att ranka de två mest urbotade dummaste kommentarerna som jag fick kring det här med att vara hemma med barnet när jag var gravid:

1. -Vad ska du göra med all ledig tid? Du tänker väl inte bli en sån som låter M ta hand om allting när han kommer hem?

Fy fan vad arg jag blev över den kommentaren! Personen i fråga hade hjälpt till att ta hand om ett barn som var jättesnällt. J är också ett "snällt" barn (som om andra barn som inte vore som J var dumma??) så då funkar det att jag tar det mesta av markservicen. Men min och makens ståndpunkt har alltid varit och kommer alltid att vara att det viktigaste är att den som är hemma med ungen, samt att ungen ska överleva. Det är våra krav!

2. -Du kommer väl inte bli en sån som klagar på att du inte får sova. Så jävla dumt att fälla en sån kommentar!!! Sömnen är en av de största problem som en småbarnsförälder har! Hur mycket man än sover så är man konstant sömnstörd. Inte som att man får en extra gen när man skaffar barn som innebär att det är nice att vakna allt mellan 1 till 10 gånger per natt!

Så ni som inte har barn, sluta beklaga er till en småbarnsförälder om att ni INTE får sova. Klaga till nån annan i samma situation.

Så nu har arga mamman sagt sitt för nu

Jobbigt

Det har varit en rikitgt tung vecka som verkar fortsätta. Jag har haft mensvärk från helvetet (dvs lika starka som förlossningsvärkar) lill pruppen har varit förkyld och nu sover han inte på nätterna.

I natt provade jag allt. Näsdroppar, är han hungrig? varför sover han inte brevid mer än en timme åt gången? Till sist fick lillklumpen sova på mig och jag fick 3 timmars sömn.

Läste precis att han nu går in i en tillväxtperiod och att det kan bli så här. Men skam den som ger sig! Ska aktivera lillen som nu vill upptäcka massa saker idag. Hålla han vaken ikväll och komma i ordning med maten efter sjukdomen. Plus att han får sova på mig igen.

Det jobbigaste med det hela är att det är tenta på fredag, men tack och lov så har jag pluggat som en gnu i snart tre månader så det kan gå! Nu tar vi en dag i taget och försöker med allt vi kan.

Ingenting varar för evigt vad det gäller de små och har vi tagit oss igenom min förlossningsdepression så tar vi igenom oss detta med.

På ett eller annat sätt kommer vi hitta en lösning! Har ni mammor nåt tips på vad man kan prova att göra så lämna gärna en kommentar. Annars så är min tröst att det går över vad det gäller de små. Ingen period hur jobbig den än är varar för evigt.

Pepp, pepp pepp!

Om prioriteringar

Saker och ting ändras när man får ett barn. Prioriteringarna blir nya och annorlunda mot förut. Tidigare hade jag juh bara mig själv att ta hänsyn till och M men inte alls på samma sätt.

Nu när M jobbar och har ett sånt jobb så att han inte kan hjälpa till om nätterna med J så har jag i princip J hos mig 24 timmar om dygnet. Inget konstigt med det alls och det är ju så det är. Ofta så sover vi bra bägge två men inte alla nätter och vissa dagar är sega som attan. Och även när man får sova så får man störd nattsömn. Jag har inte sovit en hel natt sen före förlossningen. Men det är ju inget konstigt alls, det är så det är att vara småbarnsförälder.

Det gör även att min första prioritering som kommer upp när jag får tillgång till det är just sömn. När M kan ta J så är det det jag gör, jag sover för att orka.

Våra läggtider i familjen är inte ovanligtvis mellan 20 och 21 ibland tidigare.

Det mina vänner är ofta min "egentid" nuförtiden. Emellanåt så orkar man ta sig iväg själv när M gör nånting, sisådär 2 timmar en gång i månaden. Sist var i söndags när jag och pappa var på bio. 2 timmar utan bebis är som en evighet på både gott och ont. Men bättre förälder det blir man helt klart.

Mina prioriteringar är helt klart familjen nu, det sömn och studier, sen försöker man ha kontakt och träffa vänner när man har tid och ork. Det bästa är ju om man kan göra det på dagtider, tillsammans med J annars så är det svårt. Då både jag och J blir trötta relativt tidigt. Så aktiviteter på kvällarna drar jag mig mer och mer för. Kan M ta J så funkar det annars så får jag avstå helt enkelt.

Att vara ute och festa är just nu helt ointressant för mig.

Detta är inget klagoinlägg. Jag älskar tiden som jag spenderar med J. Det är givande och häftigt att se vårat lilla pyre utvecklas. Jag mer kan konstatera att jag innan jag fick barn inte greppade att i stort sett all tid går åt till den lilla. Men hur ska man kunna göra det? det går inte (för mig ivaf) att föreställa sig hur det är att ha hand om en liten 24 timmar om dygnet. Vaknar bebisen och vill ha mat, då lär du mata, är bebis pigg och vill upp så är det bara att släpa sig ur sängen och slå på kaffet och smila upp sig inför en ny dag.

Sen är det ju även så att när jag gör saker själv så är det aldrig utan dåligt samvete, för det innebär juh att det är M som får vara med J själv och lets face it allting är mycket lättare när man är två hemma. Dels det , sen tycker jag att det är viktigt att vi gör saker hela familjen.

Så vad skulle jag vilja göra om jag fick mer tid då? Först och främst så skulle jag lägga den på mig och maken och vårat förhållande. Inget snack om saken! Sen skulle jag vilja få läsa en skönlitterär bok utan avbrott, samt få komma iväg och träna.

Långt långt ned på listan kommer festa, av den enkla anledningen att det är så grymt jobbigt att vara bakis och sömnstörd när man har en liten att ta hand om.

Men som sagt J väger upp allting och jag ångrar inte det förändringar det innebär att skaffa barn. Jag var "klar" med mitt egocentrerade liv innan vi fick J. Jag hade gjort det jag ville göra för att känna mig redo att skaffa barn. Jag saknar inte krogen, jag saknar inte fyllan speciellt. Saknar jag nåt så är det en rolig fest med mina vänner. Men det kommer tid för det med.

Som sagt detta är inget klagoinlägg utan bara ett konsaterande. Jag har mindre tid för det mesta och så kommer det vara nu framöver. Hur länge vet jag faktiskt inte, kanske för alltid? Hur som så är det så livet är, en ständig förändring med allt det positiva samt det negativa som det innebär

Barn är inte nåt man bara får

Jag var och lunchade idag med en vän som fick barn en månad efter mig ungefär. Vi konstaterade samma sak bägge två.

Det är ingen som berättar hur man kan må efteråt. Hur deppig man kan bli. Hon fick blues och jag förlossningsdepression. Hon har en hel del vänner som fått barn som upplevt samma som henne men som inte sagt nåt.

Vi undrade bägge två varför ingen pratar om detta? Är det så skamfyllt?! Det var skönt att få prata med nån annan om hur det kan kännas. Sen har vi inte upplevt samma saker efter att vi fått barn. Det ser olika ut för oss. Trots det kunde vi dela en del upplevelser och de var skönt för oss bägge två tror jag. Man är då svart på vitt inte ensam om det som man upplever.

Lätt är det nog inte för någon. Och ingen pratar om det. Jag tycker att det är synd och att det fortfarande verkar vara så fult. Det pratas bara om det rosenskimrande. Inte om att det kan vara förvirrande, att man inte alltid knyter an på en gång samt allt annat som kan hända.

Då jag fått bra respons på att jag säger hur jag upplever saker och ting så kommer jag att fortsätta skriva här.

Det verkar som att min röst dels behövs både för mig samt för att andra ska kunna få se att deras tankar inte är konstiga.

Vidare kom vi in på annat, andras öden. Det har varit rätt många runt omkring där det har hänt så mycket. Det är inte en historia utan flera.

Då detta handlar om mig så tänker jag inte skriva om sånt här. Även om det handlar om bekanta så har dom inte valt att hamna på denna bloggen så jag kommer inte skriva om det.

Jag kan bara konstatera att barn inte är nåt som man bara "skaffar" som om man köper en ny t-shirt. Det är inte säkert att man för det första kan få barn, sen kan det hända en hel del på vägen som gör graviditeten svår, samt att det kan vara kämpigt efteråt när bebisen har kommit.

Att få J som hittills mår bra har gjort mej mer ödmjuk än jag trodde var möjligt. Jag är glad över varje dag som vi har det bra och han mår bra. Jag har blivit tusen gånger mer orolig att nånting ska hända M, J eller mig. Min högsta önska här i livet är att vi alla ska må bra och få vara friska.

Jag har fått som en extra hud på kroppen som är fylld med sensorer som vars uppgift är att se till att min lilla familj mår bra.

Vidare känner jag mer med andra mammor och deras barn. Man vet att det inte alltid är så lätt och har mycket mer överseende med det mesta. Sen ser man nånting som man tycker verkar knas så håller man det för sig själv, istället för att påpeka detta (om det inte är ren misshandel som man pratar om).

Barn är inte nåt man bara får och sen får behålla. det är en gåva som man får låna tillfälligt.